Det var ett allvarsamt, ytterst väl ordnat och prydligt rum. Längs efter ena väggen stod ett med glasdörrar försett bokskåp, innehållande tvenne allvarligt sinnade generationers hopsamlade, synbarligen olästa, litteratur.

Några gamla kopparstick, placerade i ofördelaktig belysning, hängde på väggarna. I rummets mitt stod ett skinnbeklätt biblioteksbord med skrivmaterialier, ordnade med pedantisk noggrannhet.

I en av de stela, skinnbeklädda länstolarna vid eldstaden satt en gammal man, i en annan en knappt medelålders men redan tämligen vissnad kvinna.

Den gamle mannen var sysselsatt med att betrakta en målning — en på enkel trälist fastnubbad oljeduk — som han höll i sitt knä. Kvinnan iakttog honom med en viss spänning, som om hon förbidade en avgörande dom.

En påfallande likhet mellan dem båda vittnade om, att de voro far och dotter. Båda två hade blekt ansikte, hög och smal panna, markerad med svaga, horisontala linjer, gråa, kalla ögon och tunna, stela läppar.

Liksom så många andra av våra »finare» medelklass-släkter härstammade familjen Davenant från en gammal, strängt puritansk ätt, och ehuru dess verkliga puritanism under tidernas lopp småningom upplöst sig i en senare vedertagen och gängse ortodoxi, hängde likväl dess skugga alltjämt över ättlingarnas huvuden. Den livliga, brinnande hänförelse, som sporrade puritanerna till upphöjda handlingar, hade slocknat, endast deras obestämda fruktan för synd och orättfärdighet återstod — en fruktan, som höll dem i glädjelös försoffning och andlig overksamhet.

Familjen Davenant intog en god och aktad ställning i den lilla lantliga staden Durdleham, och deras umgänge utgjordes av lantadelsfamiljer och annat förnämt folk.

Dagsljuset började svinna bort från fönstret bakom den gamle mannens stol. Han lade ned tavlan i knät och såg in i brasan med ett förbryllat uttryck i sitt ansikte. Därpå lyfte han åter upp den i jämnhöjd med sina ögon för närmare skärskådande.

— Detta är verkligen förskräckligt, sade han slutligen med en blick på sin dotter.

— Någonting måste göras snart, svarade den senare.

— Det är så förfärligt simpelt, Grace, återtog fadern. Se på den här pojkens näsa — och den druckne karlen — hans ansikte är ju en sannskyldig mardröm av ondska och lastbarhet. Jag måste verkligen börja tala allvar med Clytie.

Mrs Blather smålog litet medlidsamt. Sedan de första dagarna av hennes långvariga änkestånd hade hon haft hand om faderns hushåll och omsorgen om de två yngre systrarna, Janet och Clytie. Hon var därför genom en lång tids erfarenhet väl förtrogen med den rebelliska sidan av Clyties natur.

— Du kunde lika så gärna tala till det där kamingallret, pappa, sade hon. Clytie har nu en gång fått i sitt huvud, att hon skall bli artist, och inga allvarliga föreställningar kan få henne att avstå från den idén.

— Alltihop kommer sig bara av hennes umgänge med de där Farquharsons, som hon är så intim med. Det är inte alls något hyggligt och passande sällskap för henne. Jag skall inte låta henne gå dit hädanefter.

— Om hon fortsätter på det här sättet, är det inte gott att veta vad som kan hända.

— Var har barnet fått dessa motbjudande och okvinnliga idéer? frågade den gamle med en bekymrad blick på tavlan.

Det var en realistisk målning, som i skarpa färger och med dristig, ehuru oskolad teckning och penselföring framställde en ruskig scen utanför en krog på en bakgata. Ljuset från fönstren och en gaslykta kastade ett hemskt gulblekt sken över tvenne regnblöta gestalter: en drucken man, som slog en kvinna, vilken bar ett barn i sina armar och raglande vek undan för slagen.

Överst stod inskriften: La joie de vivre, och längst ned i vänstra hörnet: Clytie Davenant pinxit.

— Hon har tydligen blivit mycket värre på sista tiden, suckade mrs Blather och fortfor efter ett ögonblicks tystnad: Är du alldeles besluten att inte låta Clytie komma till Konstakademien i London?

— Det kan inte komma i fråga, svarade den gamle.

— Men jag undrar ändå, om det inte skulle göra henne gott. Ett eller halvtannat års hårt arbete skulle kanske ta alla dessa dumma idéer ur hennes huvud.

— Jag betvivlar det, Det är inte dumma idéer, det är vanartade, fördärvade idéer.

— Äh nej, kära pappa, det är bara griller. Alla unga flickor ha någonting, de vurma för. Tänk bara, hur tokig Janet var efter att få gå igenom matlagningskursen. Vi lät henne komma dit, och nu hatar hon blotta åsynen av en kastrull. Det är samma förhållande med Clytie, endast med den skillnaden, att hon vill kludda i stället.

— Nåväl, låt henne kludda på ett anständigt sätt här hemma, svarade den gamle retligt.

Mrs Blather ryckte på sina magra axlar.

— Vi har försökt det, och det har tydligen inte slagit väl ut, genmälde hon torrt. Du träffar henne så sällan annat än helt flyktigt, du vet inte, hur obehagligt det är för Janet och mig. Kan du tänka dig, vad hon hade fräckheten att säga mig i morse? Hon sade, att vi inte är riktiga människor. Vi är automater eller abstrakta varelser, tror jag hon sade, som lever efter ett givet formulär, eller något i den stilen. Hon längtade efter att få komma ut ibland levande mänskliga varelser! Och så ohövlig som hon är emot våra gäster se’n! Vad tror du hon sade åt pastorn, då han på Janets begäran talade med henne om hennes religiösa plikter? Hon sade, att om han också var en kyrkans pelare, såg hon ingen orsak, varför hon skulle vara en bänkdyna.

— Så-å! utbrast fadern harmset. Han var kyrkvärd och en myndig herre i församlingen.

— Sannerligen, fortfor mrs Blather, folk blir snart rädda för att komma till vårt hus.

— Helt säkert, sade mr Davenant.

Som en klok kvinna anstår drev mrs Blather sin sak icke längre än som var nödvändigt. Hon visste att fadern nu var oroad på allvar och att hon visat honom en enda väg ur svårigheten. Hon ringde på betjänten, för att han skulle komma och tända gasen, och lämnade därefter mr Davenant åt sina funderingar.

Mr Davenant ägde en jordegendom, vilken han i all sin tid sysselsatt sig med att missköta. Lyckligtvis hade hans hustru hemfört en liten förmögenhet, som räckte till att uppehålla en ställning, visserligen blygsam i jämförelse med forna tiders Davenants, men dock hög nog att tillfredsställa hans familjs anspråk.

Han hade levat ett färglöst liv, allvarsamt och respektabelt. Han hade vandrat oförvitligt och blint på de stigar, hans föräldrar utstakat åt honom, och förutom hans makas förtidiga död hade han inga större sorger eller bekymmer att blicka tillbaka emot — och icke heller några fröjder.

På sista tiden hade han emellertid varit ganska bekymrad över sin dotter Clyties uppförande. Från ett olydigt, uppstudsigt barn hade hon utvecklats till en utpräglad personlighet, som han fann allt svårare att förstå. Hur kunde han och hans klena, beskedliga hustru ha bragt till världen denna ljushåriga, varmblodiga, impulsiva och oregerliga varelse?

Hur kunde en dotter till honom och en syster till den ordentliga, stillsamma Janet begabba heliga ting, trotsa umgängesreglerna och bryta mot den goda tonens fordringar?

Clytie var nu nitton ar gammal, en ålder, då flickor pläga försöka att komma till klarhet med sig själva.

Hon upptäckte, att hon var ett ännu större problem för sig själv än för sina systrar. De betraktade henne helt enkelt som en underlig, excentrisk varelse, som det icke var behagligt att leva tillsammans med. Men hon kände en brinnande längtan, ett oemotståndligt krav inom sig, som icke var framsprunget ur någon egensinnig nyckfullhet.

I sina tidigare flickår hade hon tänkt länge och med självförebråelser över sin egen obeskedlighet. Varför kunde inte de intressen, som uppfyllde hennes systrars liv även tillfredsställa henne? Titt och ofta kunde hon överväldigas av sin längtan och fara ut i häftiga ordalag emot Durdlehams kälkborgerliga småaktighet och tråkighet, och därpå kunde understundom följa ett anfall av ånger och ruelse, vilket emellertid mottogs med köld och störd värdighet från hennes systrars sida. Då kunde hon rusa tillbaka till sitt rum, förödmjukad och upprorisk till sinnes.

Ända sedan tidiga barndomen hade hon haft håg för att rita och måla. Hon.hade sedermera tagit lektioner och betäckt duk efter duk med de smånätta, men skäligen tomma bagateller, som Durdlehams konstlärare förestavat henne.

Men hon tröttnade snart på målning av detta slag. Hon uppgav till sist sina lektioner i förtvivlan, till stor förundran för Janet, som förkovrade sig under lärarens ledning och frambragte en mängd små »söta» akvareller, vilka hon sålde till välgörenhetsbasarer eller delade ut bland vänner och bekanta.

Tills Clytie var aderton år hade mrs Blather samvetsgrant övervakat hennes läsning, och Clytie hade varit nödsakad att antingen underkasta sig eller smuggla in förbjudna böcker i huset och läsa dem i smyg. Men till sist sprängde hennes uppbragta otålighet och leda vid den uppbyggliga litteratur, som tillfredsställde hennes systrars behov, alla band, och hon motsatte sig med häftig bestämdhet all vidare censur från mrs Blathers sida.

Det var icke hälsosamt, detta avskilda, jäsande och fantasieggande liv. Hennes hälsa började svikta. En läkare rådfrågades, och denne föreskrev vila och ombyte av luft.

En av hennes tanter, som bodde i London, önskade just vid samma tid ressällskap för en tur till kontinenten, och tog icke utan åtskilliga farhågor Clytie med sig.

För den unga flickan blev resan en oavbruten rad av lätt på varandra följande nya intryck, som upplivade och förtjuste henne. Hon var hänryckt, hon kände sig som förnyad. Hennes tant, som hittills delat familjens uppfattning av Clytie, förundrade sig högeligen över hennes förändring. Hon fattade icke, att detta var den naturliga Clytie, som äntligen fick fylla sitt hjärta med allt, vad det hungrat efter.

Det var under denna tid, som hon på ett pensionat i Dresden stiftade bekantskap med Farquharsons. Miss Davenant upptäckte, att de och hon själv hade gemensamma bekanta i London, och att hon hört talas om mr Farquharson som en ansedd fornforskare.

Bekantskapen utvecklade sig snart till förtrolig vänskap, medan de följdes åt på resan. Mrs Farquharson, en gladlynt, intelligent kvinna om fyrtio år kände sig dragen till Clytie, vilken å sin sida hos sin nya väninna fann en sympati och förståelse, som rörde hennes hjärta.

Innan de skildes åt hade Clytie på deras inbjudan lovat att göra besök i Farquharsons hem vid Harley Street.

Detta första besök ägde rum följande vinter och följdes snart av flera. Clytie kom här in i en för henne alldeles ny värld, så olik det stela, småaktiga Durdleham som möjligt.

I dessa intellektuella, artistiska kretsar rådde en atmosfär av obegränsad tankefrihet. Man kunde säga allt, vad man ville utan att behöva frukta att stöta på någon mina av fördom och pryderi. Männen samtalade kamratlikt med kvinnorna, dryftade allehanda spörsmål med dem och tycktes betrakta dem såsom jämlikar och ej blott — som i Durdleham — såsom ett slags trevliga men underlägsna hushållsbihang.

På gatorna — hon hade varit helt litet i London förut — såg hon märkvärdiga och fängslande ting — sådant som hon läst om, drömt om, målat och likväl icke förstått. Hon blev upprörd över sin okunnighet, sin trånga synvidd. Vad var den innersta meningen i allt detta rastlösa liv i den stora staden – dess vilda rop och lidelser, som slogo an på hennes hårt spända nerver med en djup, hemlighetsfull resonans.

Hon fyllde en skissbok med de levande intryck varje dag gav henne, i det hon sökte klargöra dem för sig själv genom att lösslita dem ur sitt inre och giva dem objektiv form.

En konstakademiker fick händelsevis i Farquharsons hem se hennes teckningar och uppmanade henne att på allvar taga itu med konststudier och övningar.

Han hade tagit upp hennes skissbok från ett bord i salongen, där Clytie, som lätt föll in i hushållets sorglösa vanor, hade kastat den. Han höll just på att bläddra i den, då Clytie fick syn på honom och impulsivt rusade fram tvärs över rummet.

— Åh, ni får inte se på det där, mr Redgrave! utropade hon. Var så snäll och låt bli!

Han såg road upp på henne.

— Varför inte? Det är ju riktigt intressant. Varför tar ni inte lektioner?

— Vad skulle det tjäna till? invände hon. Det här är tillräckligt för mitt syfte.

Den andre ryckte godmodigt på axlarna.

— Det beror alldeles på vad ni har för syfte, genmälde han. Om ni vill bli konstnär, så måste ni lägga er i ordentlig träning.

Bli konstnär! Orden förföljde henne hela den kvällen och natten. De öppnade ett perspektiv av oändliga möjligheter för hennes ögon... det pulserande livet mitt i världen, kännedomen om dess storhet och dess hemligheter.

Morgonen därpå skrev hon en biljett till honom. Han inbjöd henne att komma upp på hans ateljé och resonera om saken. Hon bad mrs Farquharson att följa med henne, men hennes värdinna var upptagen vid den utsatta timmen. Clytie såg besviken ut. Hemmets traditioner gjorde sig gällande och hindrade henne från att antaga möjligheten av att gå på besök till en herre utan förkläde. Mrs Farquharson anade detta och skrattade på sitt glada sätt.

— Bevars väl, kära du, sade hon, karlen tänker väl inte äta upp dig heller!

Clytie gick följaktligen ensam till ateljén för att få lära känna sitt öde.

— Ni har säkert en stor talang, sade artisten, men den behöver skolning. Efter två eller tre års trägna studier kan ni nog åstadkomma någonting.

Clytie vågade då komma fram med den fråga, som under två dagar bränt hennes sinne.

— Tror ni att jag någonsin kan bli i stånd att förtjäna mitt eget uppehälle?

— Det kan ni redan nu, om ni vill och har tålamod, svarade han.

— Hur då?

— Genom att illustrera böcker och göra reklamteckningar.

— Men jag önskar bli en stor artist.

— Ja visst. Det gör väl de flesta. Ni kanske kan bli det, om ni ligger i och övar er mycket och älskar konsten för dess egen skull. Men, tillade han med en skarp blick på henne, det finns alltid ett »men», miss Davenant.

— Hur så? Varför säger ni det? frågade hon hastigt.

— Parce que... som fransmannen säger.

Och därmed var samtalet slut för den gången.

Allt detta tilldrog sig tre månader, innan mrs Blather hade upptäckt den stötande målningen i Clyties vindsateljé och visat den för sin far.

Efter denna försmak av livet kände sig den unga flickan mer än någonsin led vid Durdleham med dess själlöshet, dess stillastående och dess stela umgängesformer.

En farlig reaktion uppstod i hennes själ och förde henne in i långa perioder av hopplöst svårmod omväxlande med lidelsefulla utbrott av förtvivlan. Men hon hade nu åtminstone kommit till klarhet med sig själv och sin själs krav. Hennes lidelsefulla längtan flödade i en bestämd strömfåra — hon måste till varje pris fly från Durdleham och följaktligen inträda i denna konstens fria värld, vars första, flyktiga åsyn trollbundit henne.

— För Guds skull, Grace, låt mig fara härifrån, utropade hon en dag till sin syster, eljest kommer jag att hata er allesammans — och jag vill så gärna hålla av er. Låt mig fara till London! Tant tar nog emot mig. O Gud, jag blir galen, om jag stannar här längre!

Och mrs Blather föresatte sig för att själv få lugn och för familjens goda anseendes skull att låta Clytie få sin vilja fram, och att Durdleham icke skulle veta av henne hädanefter. Hon vann till sist även faderns samtycke till detta, men den gamle mannen betraktade Clytie från denna stund nästan som en förtappad varelse.

Clytie studerade i två år vid konstakademien i London och bodde under denna tid hos sin faster, som ägde ett hus vid Russell Square. Det var en tid av arbete och strävan men också rik på nya upplevelser och erfarenheter.

Hennes lyckligaste stunder voro emellertid de, som hon tillbringade vid Harley Street i Farquharsons hem. Fastern var till en början mycket emot ett fortsättande av detta umgänge, men hon hade fattat tillgivenhet för den unga flickan, och då hon såg, att Clytie fann en sådan innerlig tillfredsställelse och glädje i sina besök vid Harley Street hade hon icke hjärta att förbjuda henne dem.

Med tiden blev detta hus ett andra hem för den unga flickan, och mrs Farquharson en väninna, sådan som hon förut aldrig haft.

Mrs Farquharson hade blivit uppfostrad i en mycket bohemeartad omgivning. Hennes far, nu länge sedan död, hade varit journalist, komediförfattare, en tid utgivare av en veckotidskrift och en annan tid skådespelare och direktör för ett teatersällskap i landsorten.

Hennes far dog kort efter hennes giftermål med den välbärgade och aktade arkeologen, och hennes förbindelse med den lägre bohemen upphörde fullständigt. Men de ingrodda vanorna av frihet och sorglöshet försvunno icke därmed. Det var lyckligt för henne, att hon blivit gift med en man, som dyrkade henne och som delade hennes motvilja mot ett strikt och strängt ordnat liv.

Under denna tid förekom en liten episod i Clyties liv, som bidrog till hennes inre utveckling och mognad. Mr Beaumont, en ung man i Farquharsons bekantskapskrets, förälskade sig i henne, friade och blev vänligt avvisad. Det var alltsammans.

Hon hade aldrig tänkt på att hon kunde vara någon tilldragande personlighet, och hade ägnat föga uppmärksamhet åt sitt fagra utseende, upptagen som hon varit av inre konflikter och strävanden.

Denna nya erfarenhet fyllde hela hennes väsen med någonting varmt och ljuvligt, likt det blida majsolsken, som flödade mellan träden och över vårblommorna i den fridfulla park, där de båda unga sutto vid detta tillfälle.

På tredje året av Clyties Londonvistelse sjuknade hennes faster och dog kort därefter. Det var ej annat att göra för Clytie än att återvända till Durdleham.

Hon var ej densamma nu som då hon i rebelliskt sinnelag reste därifrån. Hon fann, att hennes systrar voro goda, saktmodiga kvinnor liksom hennes tant, med trängre synkrets kanske, men likväl icke osympatiska.

De välkomnade henne som ett förlorat får, som återvänt till fållan, och hon fann hos dem tröst och deltagande i sin sorg. Aldrig förut hade livet i hennes hem förefallit henne så fridfullt och trivsamt; London nämndes knappast, och hennes systrar började betrakta Clyties bortovaro från hemmet som en episod i det förgångna, som aldrig skulle återkomma.

Men allteftersom tiden gick och Clyties behov av lugn och vila försvann, blev detta enformiga liv henne alltmer tungt och beklämmande. De stela formlerna syntes henne trängre, mer livlösa än någonsin.

Hon hade sett livets möjligheter, och hennes själ brann inom henne av en vild hunger. Mon sin vilja överväldigades hon åter av de upproriska känslorna.

— Vad är det jag hör av Janet, sade mrs Blather en morgon, om att du vill fara tillbaka till London? Det kan väl aldrig vara ditt allvar, Clytie?

Clytie såg nästan sorgset på sin syster, och tårarna trängde fram i hennes ögon.

— Du har varit mycket god mot mig, alltsedan jag kom hem, Gracie, och jag har lärt att hålla av dig mer än jag någonsin förr gjort, mycket mer. Men kan du inte förstå, att om jag ska kunna fortsätta att hålla av dig, så måste jag fara?

— Det kan jag inte alls förstå, svarade mrs Blather. När vi har kommit så väl överens de här sista månaderna, varför skulle vi inte då kunna fortsätta med det? Janet och jag vill göra allt vad som står i vår förmåga för att du ska vara lycklig.

— Ja, men förstår du inte att vad jag behöver är något, som inte står i er förmåga att giva mig? sade Clytie. Tyck inte att jag är elak och otacksam. Om en människa behöver fem pund, så är hon naturligtvis tacksam mot den som ger henne ett, men det minskar inte hennes behov av de andra fyra. Nåväl, de andra fyra punden står inte att få i Durdleham, Gracie, och jag måste ha dem.

— Du borde lära dig förnöjsamhet, Clytie, sade systern. Vi måste alla finna oss i vår lott här i livet.

Clytie hejdade en impuls av otålighet över denna banalitet och svarade med mycken mildhet i röst och sätt:

— Det här är inte min lott i livet, kära du. Den är helt annorlunda. Du och Janet kan finna er däri, därför att er natur kräver denna fridfullhet. Min natur däremot kräver rörelse, omväxling, nya intryck och nya ansikten. Nej, Gracie, det tjänar ingenting till att resonera... jag måste resa, eljest kommer jag snart att hata Durdleham som jag gjorde förut. Det finns ingenting för mig att göra här. Jag är kanske för dålig. Jag vet inte. Det är så svårt att förklara för dig, hur jag känner, när du aldrig själv erfarit något liknande.

— Min kära Clytie, allt det där är bara nonsens, sade mrs Blather, som smickrade sig med att anse sig som en förståndig kvinna. När allt kommer omkring kan du ju ändå inte fara till London. Du har ingen att bo hos, och du skulle endast ha dina hundra om året att leva av, eftersom pappa på sista tiden gjort stora förluster och inte har råd att ge dig något understöd. Det var ju en helt annan sak när tant levde. Hela idén att resa till London och leva där ensam är enfaldig och orimlig. Så är det med den saken.

Mrs Blather tog upp sin sömnad, varmed hon varit sysselsatt och fortsatte att sy med en känsla av att ha gjort sin plikt. Hon trodde uppriktigt, att det var bäst för Clytie att stanna i Durdleham. Flickans djupare livsbehov kunde hon icke förstå.

Clytie gick från kaminmattan, där hon stått, fram till fönstret och stirrade ut i regnet. Hennes unga ansikte var stelt, men hennes läppar skälvde litet, och hennes hjärta klappade hårdare än vanligt. En strid ägde rum inom henne; striden mellan flickan och kvinnan. Hon kände att hennes livs avgörande stund hade kommit.

Hon måste välja. Vilket skulle det bli: det bländande ljuset med dess trolska skuggor av okända ting, eller den gråa halvdagern, vari de välbekanta realiteterna icke kastade några skuggor? Vilket skulle det bli: dotterlig plikt och jungfrulig tillbakadragenhet under ofruktbara år, eller frigörelse från hemmets fjättrar för alltid och en ensam kvinnas kamp mot världen?

Slutligen vände hon sig från fönstret och kallade på systern. Den senare såg upp från sin sömnad och greps av onda aningar, då hon såg flickans bleka ansikte.

— Vad är det, Clytie? sporde hon.

— Jag har beslutat mig för att resa, Grace. Jag far till London och bor för mig själv. Jag kan dela rum med en av de flickor, jag känner vid konstakademien. Det blir inga svårigheter. Jag kan förtjäna pengar; jag har redan förtjänat en del. Och vad min andel av mammas pengar beträffar, så är jag myndig nu, och det är min rätt att göra, vad jag vill med dem — liksom du och Janet gör. Låt oss inte dryfta den här saken vidare, Grace. Jag reser i alla fall.

Vid Kings Road i Chelsea fann Clytie en bostad, som visserligen var långt ifrån idealisk, men likväl ägde sina fördelar, åtminstone den, att där fanns en ljus och rymlig ateljé.

Huset ägdes av en grönsakshandlare, Gurkins, som hade affär i bottenvåningen.

En av Clyties käraste studiekamrater, Winifred Marchpane, som bodde vid nedre Sloane Street och vars familj handlade sin potatis och sina grönsaker hos mr Gurkins, hade förordat denna lägenhet och erbjudit sig att dela utgifterna för ateljén.

Clytie levde nu omsider det liv hon så lidelsefullt längtat efter. Där fanns icke en mänsklig varelse, som höll uppsikt över hennes förehavanden, inga fördomars skrankor, som inskränkte hennes tankars och yttrandens frihet. Under de första dagarna av hennes självständiga tillvaro kände hon sig nästan frestad att hänga upp sin dörrnyckel över kaminfrisen som en härlig symbol av frihet. Den tycktes icke blott tjäna till att giva henne inträde till hennes anspråkslösa hem utan även vara den makt, som skulle öppna det innersta av den stora staden, som låg framför henne.

Hon hade alltifrån första början foga svårighet att finna arbete. Konsthandlare köpte små målningar och beställde nya av henne, och hos en bokförläggare fick hon arbete med illustrationer och vinjetter. Hennes inkomster voro ej särdeles stora, men hon hade de bästa utsikter till kommande framgångar.

Efter två års träget arbete hade hon tillräcklig förtjänst för att kunna utbyta sin enkla bostad vid King’s Road mot någon mer komfortabel, men hon hade blivit så van vid den och det pulserande liv, som brusade där omkring, och mrs Gurkins var en värdinna, som förstod hennes smak och vanor — alltnog, hon stannade.

Vid tjugufyra år hade Clytie utvecklats till en intagande ung kvinna. Hon var känslofull och impulsiv, den forna upproriska sinnesstämningen hade upplöst sig i förnöjsamhet och en frimodig känsla av oberoende.

Hon var av medelhöjd, ehuru hennes smärta men fullt utvecklade figur och raka hållning kom henne att se högrest ut. Hennes ögon voro stora och mörkblå. En varm glimt av humor, som lekte i deras djup, samt den fint och mjukt formade näsans linjer förtog det intryck av hårdhet och sensualism som de svällande, litet spotskt krökta läpparna kunde ha givit. Ansiktet var fint rundat, och det rika, rödblonda håret, som skimrade i otaliga skiftningar alltefter ljusets och dagrarnas spel, låg upptornat däröver i en förtjusande ostyrighet.

Hon klädde sig med utsökt smak — enkelt och artistiskt, och hon hade en viss förkärlek för spetsar — hon hörde till de ytterst få, som förstå att använda sådana på ett smakfullt sätt.

En djup vänskap förenade henne med Winifred Marchpane, en liten fin och vek varelse med mörkt hår och bruna, trofasta ögon. Det var å Winifreds sida en varm beundran, nästan dyrkan och å Clyties en öm känsla av kärlek och beskyddarskap gentemot den svagare väninnan.

Winifred var en av döttrarna i en stor familj. Hennes far var pensionerad officer, två av systrarna voro guvernanter på vitt skilda håll och en skötte hushållet hemma. Winifred bodde i hemmet, där hon betalade sin andel i hushållspengarna av vad hon förtjänade på sin målning.

Hennes artistiska arbeten voro alltid vackra och samvetsgrant utförda med läckra färger och fin, mjuk penselföring — en älskvärd småkonst, vars begränsning hon väl kände och aldrig sökte överskrida.

Det var en kall marsdag. Solen sken muntert genom de vita persiennerna i ateljén, men en östlig vind blåste utanför, trängde in genom springorna och kom lågorna i kaminen att fladdra upp.

— Du är alldeles blå av köld, sade Winifred, i det hon lade ned pensel och palett. Se här, tag på dig denna kofta. Varför är du inte mer rädd om dig?

— Jag tänkte aldrig på det, sade Clytie, darrande litet, och mottog belåtet koftan och en smekning. Jag gjorde ett utkast till ett riktigt novellistiskt motiv med den där gossen, som nyss gick.

Winifred drog en pall intill Clyties stol nära elden, intog sin favoritställning på den vid väninnans fötter med huvudet lutat mot hennes knän.

— Jag hoppas, att han inte drar med sig allt möjligt förskräckligt folk hit — ficktjuvar och sådana à la Oliver Twist, sade hon.

— Jag förmodar att det är en smula obetänksamt att så där hämta upp en modell från gatan. Men han är just den pojke, jag behövde för att ge karaktär åt gruppen. Jag hade börjat måla en ur fantasien.

— Jag förstår inte, hur du kan få ut alla dessa gatutyper ur fantasien, Clytie. Jag önskar, jag kunde det.

— Jag skulle just vilja se dig försöka, du lilla toka, sade Clytie skrattande. Dina gatpojkar skulle se ut som vilsekomna amoriner, som någon poliskonstapel, vars anständighetskänsla sårats, i en hast satt på några gamla kläder!

— Jag menade inte det, förstår du väl. Vad jag menade var, att jag önskar, att jag kunde måla ett vanligt löv utan att ha det framför mig. Och att måla det där — hon pekade på en korg full med anemoner, snödroppar och violer, som stod vid staffliet — utan något att se på — ja, lika väl kunde jag flyga!

— Du är en verklig artist, Winnie, och älskar din konst för dess egen skull. Jag är inte alldeles säker på att jag gör det numera. Att vara tvungen att utforma alla dessa blomsterklockors tusende små veck och kurvor skulle göra mig spritt galen.

Jag kan i minnet taga med mig ett ansikte från gatan och med några hastiga drag fästa det på dm ken, men att sedan utarbeta det...

— Om du kommer ihåg pojkens ansikte, varför då dra upp honom hit? frågade Winifred. Varför vill du just ha den där smutsiga trasbytingen?

— Det ska du få veta. Jag tänker göra en tavla av honom för min egen räkning... bara en liten smula mer fantastisk än han i verkligheten är, och kalla honom en... ett... Nå, vad ska jag kalla honom?

— En trollunge, föreslog Winifred.

— Åh nej! Vad har jag med troll och älvor och sådant att göra? Han skulle kunna vara kung Cophetuas son... om inte kungen hade gift sig med tiggarflickan.

— Han får väl vara son till någon annan kung då.

— Eller till någon annan tiggarflicka.

— Bevars väl! sade Winifred och såg in i brasan.

— Såg du hans mor? återtog Clytie. En slö, rödbrusig hjälpmadam. Man kan spåra generationer av arbetsträlars släp och slit i hennes ansikte; i Jacks däremot finns det liv och intelligens... någonting helt annat... han måste ha en ström av bättre blod i sina ådror än hon och en man av hennes klass kunnat giva honom. Tror du inte det?

— Han är en mycket vacker pojke, svarade Winifred, men usch, han är så smutsig och — med en rysning — så djurisk.

— Ja, men han intresserar mig i alla fall, sade Clytie eftertänksamt. Jag tänker måla en av mina vildaste tavlor... alldeles för egen räkning... och litet för din också, om du så vill, Winnie.

Winnie mottog denna tribut av tillgivenhet med en liten rodnad av förnöjelse, ehuruväl Clyties »egna» tavlor sällan gåvo henne odelad estetisk tillfredsställelse, och hon vände sitt ansikte mot Clytie, som skrattade på sitt frimodiga sätt.

— Se inte på mig med sådana där stora, troskyldiga ögon, barn! Det gör mig orolig för dig. Det är just sådana ögon, som kan göra en kvinna olycklig. Du ska inte lita på människor så där, tro mig!

— Jag litar på dem, när de är snälla som du, raring.

— Åh, jag ar den styggaste flicka som finns... jag som jämt tänker på så rysliga saker. Titta på den där väggen. Hur kan du tycka om någon som gör sådana förskräckliga saker?

Hon pekade på en samling groteska karrikatyrer, tecknade med kol, som voro uppsatta på en av ateljéns väggar. För några dagar sedan hade hon varit missnöjd med en målning, hon arbetat på i nära en månads tid, och i ett utbrott av otålighet och okynne hade hon gjort några fantastiska travesteringar av den.

— Det är dags att få oss litet te nu, sade Winifred.

Denna te-stund var hennes stora förtjusning. I hennes hem måste de för barnens skull sitta omkring stora matbordet och doppa sina stora smörgåsar i bastanta frukostkoppar. I ateljén hade flickorna skaffat sig en liten fin och prydlig teservis och mrs Gurkins skar tunna skivor av en hembakad bulle.

De sutto i dag som vanligt och pratade vid tebordet, till dess det blev dags för Winifred att gå hem.

Då de togo avsked av varandra i farstun, kom en man springande uppför trapporna, hejdade sig och lyfte på sin slokhatt, vid det han gick förbi dem, varefter han försvann en trappa högre upp.

Han var en ljuslagd ung man med ljusbrunt skägg och mustascher och gråa ögon, i vilka en humoristisk glimt lyste till, då han gick förbi flickorna. Hans klädsel var ovårdad och omodern men präglad av en viss personlighet.

— Vem var det där? viskade Winifred, då den sista skymten av mannen försvunnit. Känner du honom?

— Nej, jag vet bara, att han heter Kent. Mrs Gurkins har talat om honom senast i dag.

När Winifred kommit nedför trappan, lutade sig Clytie över balustraden och ropade efter henne.

— Winnie! Jag måste ha varit bra snäll i dag.

— Naturligtvis, kära du. Hur så?

— Jo, du har lämnat din blomsterkorg kvar åt mig att ta hand om.

Sedan Winifred gått, åkte Clytie med omnibusen till Cheyne Walk, varest några av hennes vänner bodde. Efter ett kort besök där återvände hon till sin ensamma middag hemma.

Då hon slutat sin måltid, gick hon en stund litet oroligt fram och tillbaka i rummet.

Hon kände sig ensam — dunkelt längtande efter att taga sig något till, och likväl håglös. Var det en förkänsla, en tyst varning för något kommande öde, denna oro? I vilket fall som helst ledde den henne till en enkel, vardaglig handling, som satte i gång strömdragen till hennes framtida liv.

Hon satte sig vid skrivbordet, som stod i hörnet mellan eldstaden och det med ljusa gardiner försedda fönstret, och tände ett par ljus, vilkas prydliga röda pappersskärmar kastade ett rosenrött skimmer kring den lilla vrån av rummet.

Det var endast ett litet kort brev, som hon skrev, hastigt och sorglöst, som hennes vana var. Sedan hon slutat, lämnade hon ljusen brinnande och slog sig ned i sin länstol vid brasan, där hon försjönk i djupa tankar.

Hon visste icke, hur länge hon suttit så, då hon plötsligt varseblev, att hela rummet var fullt av tunn rök.

Hon sprang upp med utropet:

— Det brinner någonstans! och i detsamma såg hon en röd eldtunga skjuta upp utefter gardinen vid skrivbordet.

Hon sprang fram, men just som hon vidrörde gardinen, gick alltsammans upp i ljusan låga.

Hon rusade bort mot dörren och skrek:

— Elden är lös! det högsta hon förmådde.

Vad som sedan hände, kunde varken hon eller John Kent så noga redogöra för. Han var på väg nedför trappan, då dörren plötsligt kastades upp och utsläppte en flod av ljus över den skumma farstun.

Clytie sprang nästan rakt i hans armar med ropet:

— Det brinner i mitt rum!

I nästa ögonblick befann sig Kent inne i rummet, rev ned de flammande gardinerna, kvävde elden med mattor och stampade ned uppskjutande lågor mitt ibland förvirrande moln av rök.

Det tog ej vidare lång tid att släcka elden, men kampen mot den, så länge den varade, var häftig och spännande.

Clytie stod bredvid och såg på med handen vid sin strupe. Det var en ny erfarenhet för henne att bli hjälpt av en man. Hon skulle ha stått sig slätt utan hans hjälp. Hon såg av den energi, han utvecklade, av hans oförskräckta sätt att ta itu med elden, hans snabbhet och sinnesnärvaro, att hon aldrig skulle ha lyckats reda sig.

Hon beundrade honom, var förtretad däröver, kände sig vara en hjälplös kvinna — var förtretad över det också, önskade att faran hade varit litet större, vilket förargade henne ännu mera.

Emellertid, så snart den sista skymten av eld var utplånad, och mannen stod framför henne, flämtande och torkande sig i pannan, tog denna lilla följd av sinnesrörelser omsider slut.

Hon stirrade beklagande på sina gardinlösa fönster och svedda paneler.

Han gick fram och öppnade fönstret, varvid en frisk, fläktande vind svepte in och virvlade omkring den böljande röken i rummet.

— Seså! sade han med ett djupt andetag av lättnad.

— Åh! hur skall jag kunna tacka er? sade Clytie.

— Behövs inte, genmälde han med glättig korthet. Jag är glad, att jag var tillhands — för er skull såväl som min egen. Jag bor i lägenheten ovanpå.

— Ja, jag vet, jag har sett er gå upp ibland. Ni har i alla fall räddat hela huset, och jag tackar er av allt hjärta.

— Hur gick det till egentligen? frågade han, i det han tog av sig sin ljusa slokhatt, varvid en massa brunt lockigt hår blottades.

— Ljusskärmen på skrivbordet där. Den måste ha fattat eld och fallit ned på gardinen. Jag satt där i länstolen och glömde, att jag lämnat ljusen brinnande, och så väcktes jag med ens ur mina funderingar av röken. Jag fick se gardinerna stå i ljusan låga, och rusade ut för att kalla på hjälp.

— Det var mycket obetänksamt, sade Kent, i det han drog tillbaka skrivbordet, som han skjutit undan vid släckningen, till sin plats. Genom att öppna dörren kom ni elden att ta ännu värre fart. Allt vad ni hade att göra var att dra ner gardinerna och betäcka dem med kaminmattan. Och dumt är det också att begagna ljusskärmar av papper. De är till ingen nytta utan förorsaka bara olyckshändelser. Jag hoppas ni inte skaffar er några nya sådana!

Den lugna, faderliga ton varmed Kent utgöt sig i detta lilla tal försonade en med dess påfallande kärva oartighet. Clytie, som först kände sig litet stött över denna förmaning, skrattade då han slutat.

De böjde sig båda ned för att lägga i ordning de svedda mattorna och upptäckte därvid samtidigt på golvet Kents regnrock, mot vilken han kastat de brinnande gardinerna. Den var mycket illa medfaren av elden.

Den är alldeles förstörd! utbrast Clytie, i det hon undersökte den med ett hjälplöst uttryck av bedrövelse i sitt anlete.

I detsamma föll hennes blick på en stor, otäck, röd fläck på hans hand. Han drog hastigt undan den, men hon grep tag i hans rockärm.

— Ni har bränt er förskräckligt. O, vad kan jag göra?

— Det är ingenting att tala om, sade Kent. Det gör inte ont. Jag skall gå och binda någonting om det. Bekymra er inte för det. God natt!

Han gick mot dörren med hatten och den brända regnrocken i handen.

Men Clytie kunde icke låta honom gå utan vidare. Kvinnan inom henne var rörd.

— Åh, ni får inte gå, förrän jag har sett, hur pass svårt ni blivit bränd. Jag skulle känna mig så olycklig då. Kanske jag kan förbinda det åt er, till dess ni kan träffa en doktor.

Hon talade så uppriktigt, så oförställt, och såg på honom med ett så oskrymtat deltagande, att han godvilligt gav sig. Han kom fram till bordet, där den stora lampan stod och räckte fram armen till undersökning. Handen var tydligen ganska illa skadad.

— Vad kan jag göra? frågade hon rådlöst.

— Åh, litet olivolja och en tyglapp är allt vad som behövs.

Clytie tog fram bomull och hällde därpå olja ur en flaska i en bordsyrtut, varefter hon sökte reda på några linnelappar att förbinda med.

Kent iakttog henne intresserat, medan hon böjde sig över hans arm. Han hade ofta sett henne förut, men hans liv hade gått så helt utanför kvinnornas sfär, att han knappast ägnat henne en tanke, då han gått förbi henne.

Han hade aldrig ens frågat efter hennes namn. Han visste blott, att hon hade något slags artistisk sysselsättning, men hans nyfikenhet hade aldrig blivit väckt.

Men nu, då han plötsligt av denna händelse blivit kastad i närmare beröring med henne, vart han intresserad.

Han smålog för sig själv åt det ovanliga nöje, han fann i att iakttaga, huru ljusskimret spelade över hennes hår, de av uppmärksamhet vid hennes sysselsättning litet sammandragna ögonbrynen, de långa, fina fingrarna, som behändigt tillrättalade bomullen och de gamla spetsarna vid hennes hals och handleder.

Hon var vacker, intagande att se på, men för övrigt hade han icke gjort sig någon vidare hög tanke om henne, Det var just, vad man kunde vänta sig av en kvinna; att springa ut ur rummet, när det brann utan tanke på att kunna göra något själv och blint förlita sig på försynen — eller en man.

Då hon lyfte upp huvudet efter att ha bundit fast bandaget, varseblev hon det roade uttrycket i hans ansikte. Han märkte genast den lilla skugga av förtrytelse, som flög över hennes drag.

— Jag tänkte på huru illa jag skulle rett mig med det här själv, sade han med en finkänslighet, som förvånade honom. Tack så mycket!

— Det var det minsta, jag kunde göra, svarade Clytie. Jag känner mig så skyldig till alltihop — och er stackars regnrock sedan!