Framsida

Christer Nygren

Blue Tango

SAGA Egmont





1

Kroppen hade lämnat ett närmast perfekt avtryck på parketten. Sotet täckte allt; resten av golvet, väggarna, taket, de lätträknade möblerna, ännu ouppackade flyttkartonger. Allt, utom den plats där kroppen hamnat efter det att lägenhetsinnehavaren fallit ur fåtöljen, medvetslös, sedan den frånsomnade cigaretten orsakat en glödbrand. Konturerna av kroppen visade att karln dött på sida, i halv fosterställning, med ena knät uppdraget, en arm utslängd; det gick att urskilja fingrarna i sotet.

Jacobsen från kriminalens tekniska rotel sa: ”Han måste ha suttit och tittat på TV, somnat. TV:n stod på när brandkillarna bröt sig in. Myrkrig. Låg där i det blåa ljuset. Branden hade självdött.”

Tommy Westfelt nickade. ”Vem var han?”

”En norrman. Enligt vaktmästaren flyttade han in för två dar sen. Från Trondheim.” Skratt. ”Hann inte ens sätta upp namnskylten på dörren, innan han tog ner skylten.”

”Dejeligt.”

”Han hade visst fått jobb på Skanska, nånting.”

Bert Åhlund, fotografen, sa: ”Se det från den ljusa sidan. Hur man än vrider på det, så har det blivit ett nytt jobb ledigt i kommunen.”

Tommy stirrade på konturerna efter kroppen. En skrikande tyst påminnelse om tragedin som utspelat sig. Synen, visste Tommy, skulle komma att poppa upp på näthinnan då och då, precis som så mycket annat han bevittnat, tidigare. Han kunde riktigt höra det, hur den mentala kameraslutaren klickade till, förevigade synen och la den till samlingen i hjärnans negativarkiv.

Inte det värsta han sett, precis, Jesus, långt därifrån; men tillräckligt för att fastna.

”Teoretiskt sett”, reflekterade Jacobsen, ”kan det finnas en brandvarnare i någon av de ouppackade kartongerna. Det är förmodligen inte det första man tänker på att sätta upp när man flyttar in i en ny lägenhet.”

”Vem upptäckte vad som hänt?”

”Tidningsbudet. Kände röklukten och kunde spåra den hit. Räddningstjänsten fick larmet strax efter halv sex.”

”Hur gammal var han?”

”Född -54.”

Åhlund hängde tillbaka kameran på axeln. ”Är vi klara?”

”Ja, jag antar det.” En kort text, en bild; rutin. Tommy flyttade blicken från golvet till Jacobsen. ”Tack för att du släppte in oss.”

De gjorde nya skoavtryck i sotet när de gick ut. Lägenhetsdörren stod på glänt, uppbruten med brandyxor. Inga nyfikna i trapphuset; uppståndelsen var över sedan flera timmar. Innan Jacobsen gick skulle han försegla dörren med tejp och hänga upp en avspärrningsskylt, som rutinerna påbjöd.

Åhlunds Le Mans-blå Peugeot 205 GTi väntade utanför porten. Tommy såg Åhlund lyfta armen och sniffa prövande på jackan. ”Par minuter till och röklukten hade hunnit fastna i kläderna.”

Septembermorgonen var klar, solig, allting blicken föll på nästan smärtsamt accentuerat. Åhlund, ovillig att åka tillbaka till redaktionen, sa: ”Vad sägs om att stanna nånstans och dra en fika?”

De svängde upp framför en hamburgerbar. Ackompanjerade av ett MTV-program från en TV uppsatt vid taket i ett hörn av den kundtomma lokalen, köpte de var sin plastmugg aromfattigt automatkaffe och valde ett fönsterbord. Löv dansade utanför på asfalten.

De kom, inte helt ovanligt, in på sex.

”Jag läste en rolig grej i en bok”, sa Åhlund. ”En beskrivning av begär. Det stod ungefär så här:’Jag skulle krypa på armbågarna en halvmil över krossat glas, bara för att få kyssa veken på den som var inne i henne senast’.”

Tommy nickade. ”För vår vän norrmannen är det färdigpippat nu.”

”Precis.” Åhlund böjde sig fram över bordet, förtroligt. ”En sak har jag lärt mig, Westfelt. Tacka aldrig nej till ett knull. Kom ihåg det. Tacka aldrig nej till ett knull. Man vet aldrig vilket som kan bli det sista.”

Tommy skrockade pliktskyldigt åt fotografens hemvävda zen-filosofi. ”Kan jag ta det som ett citat till artikeln?”

I GTi:n, på väg tillbaka till redaktionen, förevisade Åhlund sin nyinmonterade CD-spelare. Solen skar in genom vindrutan, och Åhlund hakade av ett par Ray-Ban-kopior som hängde från innerspegeln, innan han återupptog demonstrationen. ”Vad vill du höra? Iggy? Creedence? Fan, jag handlade plattor för femtonhundra spänn när jag köpte spelaren.”

Tommy hann inte svara. Polisradion sprakade till liv, och ett meddelande om ett överfallslarm från ett postkontor gick ut till samtliga enheter. Sekunderna senare blirpade Åhlunds mobiltelefon. Bergner, redaktionschefen. Tommy ryckte till sig luren, sa ett korthugget ”Vi hörde” och tryckte tillbaka luren mot magnethållaren på GTi:ns instrumentbräda.

Nio av tio överfallslarm var orsakade av att någon kassörska av misstag råkat komma åt larmknappen. Åhlund satt beredd med ett finger på CD-spelarens Play-knapp. Ett par minuter senare gick polisens radiocentral ut med budskapet att man haft kontakt med postkontoret och att det rörde sig om ”personalslarv”. En polispatrull skulle trots det avblåsta pådraget fortsätta fram till postkontoret för att rent rutinmässigt försäkra sig om att ingen rånare stått med en pistolmynning mot tinningen på en postanställd och tvingat denna att säga att allt var lugnt.

Åhlunds finger tryckte till, och en CD med Creedence Clearwater Revival började spela från högtalarparet som upptog större delen av bilens hatthylla.


Klockan var strax efter halv fem när Tommy kom loss. Bergner hade haft större visioner än en bild och en kort text när det gällde norrmannen.

”Tänk stort, Westfelt.” Redaktionschefen hade gjort en yvig, halvkolerisk gest med ena armen. ”Här slutade hans dröm om ett nytt liv i Sverige. Ring arbetsgivaren, få nån personalansvarig att medge vilken tragedi det är.”

Tommy hade halvhjärtat lyft telefonluren. Han hade lyckats åstadkomma något som påminde om en artikel i stället för det kortfattade konstaterande han tänkt sig. Dessutom hade han producerat ett par notiser om inbrott – microugn och lite djupfryst mat stulet på ett dagis, växelkassan och ett tjugotal limpor cigaretter i en kiosk – innan han hade släckt Mac-datorn och, en halvtimme tidigare än påbjudet, smitit i väg.

Tommy sjönk ner bakom ratten på Asconan, backade ur p-fickan och satt där med kopplingen nerfotad och undrade vad han skulle göra. Han hade tillräckligt med kontanter för att unna sig en billig after work-rätt på någon krog. Å andra sidan kunde han investera de pengarna i en flaska rödvin och i bästa fall göra en annars utsiktslös kväll tolerabel med en lättare salongsberusning. Han rullade in i city, hittade en ledig handikapparkering kvarteret från bolaget och återvände efter några minuter med en flaska Martini Bianco, ett par tjugor dyrare än rödvinet men med betydligt högre underhållningsvärde.

En irriterande tanke slog honom. Åhlund hade, utan sömnlösa nätter av överväganden, kunnat investera flera tusen i en CD-växlare och dessutom plattor för femtonhundra, medan Tommy var tvungen att gå in i en minidebatt med sitt samvete för att handla en flaska starkvin. Patetiskt. Ovärdigt. Han kände ett vagt molande i en visdomstand, ett säkert tecken på irritation, när han vände kylaren mot den spartanskt möblerade hundrakvadrats trerummare som skulle föreställa hans hem.

Jesus, den förbannade lägenheten.

En gång ett potentiellt paradis, början på en ny, harmonisk era i T Westfelts tumultartade tillvaro. Yeah. Ända till den dag han plötsligt stod där ensam, sambolös, med amorteringar på en bostadsrätt man behövde två inkomster för att finansiera.

Lägenheten låg i ett påkostat skrytbygge på södra höjden av stan, i folkmun kallat Örnnästet. Stor inglasad och infravärmd balkong med utsikt över hamninloppet; dekorativa takbjälkar i sovrummet, dubbla frysar i köket, linoljade trägolv, haciendaromantiska valv. Problemet: byggherren hade ett år efter det att sista takpannan knackats på plats bara lyckats sälja tre av fem lägenheter, med följd att Örnnästet fått dåligt rykte och Tommy, trots upprepade försök, inte kunnat skaffa sig ett billigare boende. Han satt där han satt, med en lägenhet ingen ekonomiskt sunt tänkande spekulant skulle överväga att ta över och med amorteringar och en månadsavgift som glupskt slukade två tredjedelar av lönen.

Han styrde hemåt, med eftermiddagssolen värmande i nacken. Hungern började göra sig påmind. Han hade bara unnat sig en microvärmd minipizza till lunch; det billigaste alternativ automaterna i Länsbladets lunchrum erbjöd. Martinin skulle visserligen dämpa begäret efter mat något, men Tommy kunde se framför sig hur hungern skulle sätta in på allvar framåt kvällskanten, säg efter nio, när ICA-Söder hade stängt och han druckit för mycket för att kasta sig i bilen och hemsöka McDonald’s eller en kvällsöppen pizzeria.

Lösningen, insåg han, kunde faktiskt finnas i Örnnästet. Bara veckan tidigare hade ett slags kvarterskrog, Gröna Lyktan, öppnats i bottenvåningen. Byggherren hade ursprungligen tänkt sig att lokalen skulle användas av bostadsrättsföreningens medlemmar för samkväm, privata fester, men behövde nu varenda krona det gick att lägga vantarna på och hade därför hyrt ut lokalen. Ingen av de lätträknade bostadsrättsägarna hade protesterat, eftersom hyresintäkterna indirekt kom även dem till glädje. Så tändes Gröna Lyktan. Tommy hade hittills inte välsignat stället med ett besök, men hade noterat den handtextade matsedeln i fönstret som utlovade dagens rätt för humana 39 kronor.

Restaurangen hade, om Tommy mindes rätt, öppet till nio på kvällarna. Han skulle inte komma mycket billigare undan om han stannade vid ICA-butiken och plockade upp något. Dessutom skulle han slippa en glädjelös stund vid spisen. Han bestämde sig.

Öch greps av ett vagt vemod när han, med Martiniflaskan dinglande i sin påse från handen, steg in genom entrédörren och möttes av en Carl Larsson-romantisk inredning bestående av oljade furubord, små färgglada dukar och keramikkrukor med torkade eterneller, men inga gäster. På varenda bord brann stillsamt värmeljus i en liten grönglasad lykta. Doften av stearin var påtaglig.

En klocka hade pinglat när Tommy öppnat dörren, och han mötte ett välkomnande leende från öppningen till köket. Leendet tillhörde en kvinna i femtioårsåldern, blond, moget attraktiv.

Tacka aldrig nej till ett knull.

Åhlunds ord for fullständigt omotiverat genom huvudet.

Tommy kunde inte undgå att märka hur Gröna Lyktandamens blick drogs mot systemkassen i hans hand. Lättad såg han blicken lyftas, fortfarande vänlig, och hur hon gjorde en lätt, svepande gest med ena handen över lokalen.

”Inget bord är reserverat. Det går att sitta var som helst.”

Lite ironi i rösten. Onekligen passande. Tommy gled in vid ett bord för fyra. Martiniflaskan sa ett tock när han ställde den på golvet. Kvinnan stod kvar i dörröppningen till köket. En veckomatsedel, handtextad och duplicerad genom en kopiator som behövde byta färgkassett, låg framför honom på bordet. Tisdag. Dagens rätt bestod av pastasnäckor med ost- och skinksås eller, Jesus, lapskojs.

Tommy hade inte ätit lapskojs sedan småskolan; det väckte till liv minnet av trådiga köttbitar gömda i hastigt och oengagerat hopvispat potatismos.

Hon måste ha läst hans ansikte.

”Det finns à la carte också.”

”Nej, nej. Lapskojs blir bra. Och en lättöl.”

Hon försvann in i köket. Som väntat fanns det ingen askkopp på bordet; rökfritt. Han tänkte just ögna genom resten av veckans matsedel, när hon kom tillbaka bärande på en flaska Pripps klass I och en liten korg med bröd och en minibytta Bregott. Tommy försökte undvika att studera henne när hon böjde sig fram över bordet, men noterade välrundade, ljusfjuniga armar och att det kortklippta blonda håret börjat övergå i en lätt silverton närmast rötterna. Så var hon borta igen, och Tommy sysselsatte sig med brödet.

Han hade ätit sig halvvägs genom lapskojsen, när thailändskan kom in.

Tommy såg henne inte först. Han satt böjd över tallriken – Gröna Lyktans version av maträtten var långt aptitligare än skolbespisningens – och fann ingen anledning att vara nyfiken. Han hörde dörrklockan pingla, men höjde inte blicken. Skrapandet när en stol drogs ut och dunsen när någon satte sig tungt väckte heller inte hans intresse. Det var snyftandet som fick honom att reagera.

Hon satt vid ett grannbord, till höger. Först såg han bara händer som gömde ett ansikte, pageklippt svart hår som slutade vid asiatiskt späda skuldror. Håret var tilltufsat och stod på ett ställe ut som om hon blivit hårt luggad. Vilket, med tanke på snyftningarna, hon möjligen också blivit. Så gled händerna ner från ansiktet, och hon drog med ena handryggen över näsan. Det kunde ha varit snor hon försökte torka bort, men näsan lämnade en bred mörk rand över handen. När Tommy såg henne luta huvudet bakåt, tvärt, så att nacken hängde mot kanten på stolsryggen, behövde han inte undra längre.

Första reaktionen blev att han tappade aptiten. Han sänkte gaffeln och kände olusten komma krypande. Åren som kriminalreporter, och allt han varit med om, hade inte gjort honom okänslig. Tommy hade inte tappat respekten för smärta, allra minst sin egen, men heller inte andras. Shit, titta på henne. Hon såg nästan lugn ut nu, satt där orörlig med huvudet hängande över stolsryggen i hopp om att blodet skulle sluta välla fram ur den sargade näsan. Hon verkade svullen i ansiktet, andades med öppen mun, eftersom näsan var tilltäppt. Den bakåtlutade ställningen fick hennes bröst att skjuta ut under den pösiga vita T-tröjan; inte små, spetsiga bröst, som han väntat sig, utan så stora och runda att de inte verkade höra hemma på hennes vekaxlade, spensliga kropp.

Kanske äldre än vad en första blick antydde.

Tommy hann inte spekulera närmare om hennes ålder.

”Jag har ju sagt att du inte ska visa dig här.”

Gröna Lyktan-damens röst. Tommy såg henne stå där, metern från bordet. Thailändskan satt kvar, sa inget. Hon verkade inte ha hört. Munnen var halvöppen. Han kunde se henne andas, hur brösten sakta hävdes, och hur en rännil blod ritade ett streck ner mot ena tinningen, nära det blåsvarta håret.

Han ville överraska sig själv genom att skjuta undan stolen, resa sig och med lugna, välbalanserade steg gå fram till det andra bordet och hjälpa henne. Sticka till henne några pappersservetter. Men han satt kvar, osäker på vad som var vettigast att göra. Risken, insåg han, var att den som slagit henne när som helst kunde komma instormande genom dörren, sugen på att använda nävarna igen. Tommy kunde se sig själv sitta som thailändskan, huvudet bakåtlutat, smärtan pulserande i ansiktet från en sargad näsa, efter en Philip Marlowe-insats han inte riktigt kunde klara av fullt ut. Synen var inte svår att framkalla. Det bisarra var att den fick honom att vilja le.

Gröna Lyktan-ägarinnan hade inte tagit blicken från thailändskan. Tommy försökte läsa den, och tyckte sig se förakt, inte minsta spår av medlidande. Welcome to Sweden.

Han började nästan känna sig munter nu, som om han slagits av någon bisarr svart humor i situationen. I och för sig ingen ny, tidigare okänd reaktion. Tommy hade alltid haft förmågan att skratta i fel läge. Han antog att det hade något med självbevarelsedrift att göra.

Han reste sig. En snabb blick mot utgången. Ingen var på väg in. Han tog stegen fram till det andra bordet, rev till sig några pappersservetter ur en hållare och motstod lusten att oceremoniöst trycka dem mot hennes ansikte. I stället fångade han hennes hand och tryckte försiktigt in servetterna mellan hennes fingrar. Nu, nära inpå, såg han att hon var betydligt äldre än han först trott. Huden ovanför de tunga brösten hade börjat rynka sig. T-tröjan var XL, tillräckligt vid för att glipa och blotta lite av bröstkorgen.

Hon kunde ha kommit hit som adoptivbarn någon gång på 70-talet. Hon kunde också ha importerats som kärleksdocka, och nu spelat ut sin roll. Bara teorier, men gångbara i brist på bättre.

Tommy kände den malplacerade munterheten igen. Han stod där väntande. Thailändskan förde sakta upp handen med pappersservetterna till ansiktet, baddade försiktigt. Hennes nacke lämnade den bakåtlutade tandläkarstolsställningen, och hon satte sig upp. Yrseln fångade henne. Reflexmässigt trevade hon ut med den lediga handen, hittade hans jackärm och grep tag.

”Tack”, mumlade hon.

Hon behöll greppet om jackärmen. Tommy lät henne sitta där, försöka samla sig. Han undrade om han hade sett henne tidigare, men kunde inte påminna sig det. Inget hindrade i och för sig att hon var bosatt i Örnnästet. Tommy hade alltid rutinmässigt vänt bort blicken när han mött grannar och oftast försäkrat sig om att trapphuset varit tomt innan han tryckt till sig hissen.

Gröna Lyktan-ägarinnan sa: ”Jag vore tacksam om du tog ut henne härifrån.”

”Ut vart? Vet du var hon bor?”

”Nånstans i huset, antar jag. Hon har varit här tidigare.”

”Bjöd du henne på kaffe då också?”

Gröna Lyktan-ägarinnan överraskade. Hon skrattade till.

”Jag bjuder dig på maten, bara du ser till att få ut henne härifrån.”

Tommy kände thailändskan försöka resa sig. På andra försöket kom hon på fötter; nakna fötter, upptäckte han. Hon behöll greppet om hans jackärm, och han motstod lusten att backa undan för att slippa få blod på kläderna.

”Jag tror jag klarar mig själv nu”, sa hon.

Hon talade utan brytning. Teoretiskt sett kunde hon vara född här.

Tommy kom inte på något att säga. Han kunde ha sagt ”Säkert?”, erbjudit sig att guida henne hem, var nu hem var; men han utgick från att hon var vuxen nog att be om hjälp om hon behövde den.

Hon släppte greppet om jackärmen. Tommy såg henne ta ett par halvvingliga steg mot utgången, pappersservetterna fortfarande tryckta mot ansiktet. Tidigare hade han noterat hennes bröst. Nu kom han på sig själv med att sänka blicken mot hennes stjärt. Lite Yoko Ono-platt innanför vitblekta, tajta Levi’s; benen påfallande spinkiga och lätt krumma. Han väntade sig halvt om halvt att hon skulle vända sig om, göra en Det är okay-gest. Men hon fortsatte bara ut genom dörren, och försvann.

”Kvällens underhållning”, sa Gröna Lyktan-ägarinnan. ”För vad den nu var värd.”

Tommy svarade inte. Han bemödade sig med att hålla ett neutralt uttryck i ansiktet. Han återvände till sitt bord och satte sig.

”Jag kan ta kaffet nu”, sa han.


Post väntade på hallgolvet. Han plockade inte upp den. Det kunde vara kärva betalningspåminnelser, krav som hunnit hamna hos kronofogden. Inget Tommy behövde nu. Det han behövde var en iskyld Martini och att sjunka ner i L-soffan och lyssna på musik, lite stämningsfull blues; Professor Longhair, Champion Jack Dupree. I bästa fall skulle musiken och alkoholen försätta honom i loj oåtkomlighet.

Hoppet om en iskyld Martini grusades när han öppnade frysen. Normalt brukade det ligga ett par frostknastriga Pingvin istärningspåsar på översta hyllan, men han hade uppenbarligen förbrukat dem under helgen. Alltså la han Martiniflaskan på kylning. Det skulle gå snabbare än att fabricera nya isbitar.

Han lutade sig mot spisen och tände en Lucky Strike. Bensindoften från Zippo-tändaren kittlade i näsborrarna. Han stod där och rökte och blundade mot kvällssolen som skar in genom köksfönstren och försökte låta bli att tänka på något speciellt. Han kände en vag yrsel bakom de slutna ögonlocken.

Hon hade kommit in, blodat ner lite och försvunnit ut igen.

Egentligen ganska odramatiskt, i det stora hela.

Nere i entrén hade Tommy studerat den inglasade tavlan med namnförteckningen på de boende i Örnnästet. Han hade inte hittat något orientaliskt namn. Vilket inte betydde något. Han kunde se det framför sig. Hur hon var sammanboende med en Neandertal-primitiv, ölburkskramande 50- åring i solkig nättröja; genrebilden av en sexturist i Bangkok. Ett slags marinkårstyp, pigg på att använda nävarna. So what? frågade han sig. Så länge hon inte lämnade in en polisanmälan det gick att skriva om, var hon inte ett fall för Länsbladets kriminalreporter; hon var möjligen något för kvinnojouren.

Han gick in i vardagsrummet och lät blicken svepa över L-soffan, den hyrköpta Pioneer-stereon – kontoköpt innan betalningsanmärkningar satt p för alla möjligheter till kredit – och IKEA-bokhyllan med rader av mer eller mindre vältummade amerikanska paperbacks. Känslan av rastlöshet kom, välbekant, ofrånkomlig.

Dörrklockan buzzade. What the fuck? Rastlösheten ersattes av oro. Tommy fick normalt inga besökare. Det kunde vara en försäljare. Det kunde också vara någon helt annan. Han väntade, lyssnade. Det fanns ett kattöga i dörren, men han ville inte smyga fram och titta.

Bzz-bzz, bzzz. Otåligt, angeläget. Och så rappandet av knogar. Tommy hade en aning om vem det kunde vara, men ville egentligen inte medge det för sig själv. Han fortsatte att vänta, och buzzandet och knackandet upphörde.

Några minuter senare hördes nya ljud från ytterdörren. Ljudet från plåtläppen som täckte brevinkastet. Någon hade släppt ner något på hallgolvet. Tommy gick ut och tittade.

Ovanpå högen med oupplockad post låg ett reklamblad från ICA-Söder. Han sträckte sig reflexmässigt efter bladet och nåddes av budskapet att han, till och med torsdag, kunde köpa nymalen köttfärs, 100 % nöt, för 37:90 kilot.

När han ändå stod där vid dörren kikade han ut genom kattögat, men såg bara ett tomt trapphus, förvrängt i kraftigt vidvinkelperspektiv.

Martinin hade inte hunnit kylas när han tog med sig flaskan in i badrummet. Han tappade upp ett bad och strilade i brist på annat Yes diskmedel i vattnet för att få skum. Tommy klädde långsamt av sig, med blicken kvar på skummet som spred sig över vattenytan. En fördel med det oväntade ringandet på dörrklockan: rastlösheten hade, åtminstone tillfälligt, släppt greppet om honom. Han vred kapsylen av Martiniflaskan och tog ett par moderata första klunkar medan han väntade på att badkaret skulle fyllas.

Vattnet dånade som från ett smärre Niagara från de fullt påvridna kranarna. Han kände sig innesluten i ljudet, för ett ögonblick oåtkomlig, trygg. Han kupade den lediga handen om pungen och kände den dra ihop sig av vällust och bli tio år fastare.

Osökt kom han att tänka på Gröna Lyktan-ägarinnan. Inte hans ”sommarbrud i jeans”, precis, men han hade funnit henne attraktiv. Hur gammal var hon, kring femtio? Tommy omgav sig normalt med damer yngre än han själv – han var trettiofem – men ansåg hennes mogenhet lockande. Han undrade vagt hur hon skulle kännas, låta.

Badrummet var påkostat; väggar klädda med cremefärgat kakel, separat duschkabin, indirekt belysning i spegelskåpet, och tillräckligt stort för att tillåta två personer att vistas där samtidigt utan att knocka varandra med armbågarna. Bara synd att lägenhetens stora öppna ytor lämnade ett matchande tomrum i plånboken. Tommy försökte undvika att påminna sig om att han var två veckor sen med hyran och att han därmed skulle tvingas betala två månadsavgifter – september och oktober – nästa löning.

Pengar var inte enda bekymret. Tommy fick bevis för det när han nästa morgon skulle hämta Asconan i carporten.

Någon stod vid bilen. Lutad mot bakluckan, armarna i kors.

Mest iögonenfallande: karln var kusligt lik Roy Orbison, sångaren. Tommy insåg snabbt att det var en medveten likhet. Håret färgat svart, klippt i en karottfrisyr som höll det bakåtsvept i 50-talsstil när det var vått men som nu hängde i två livlösa gardiner och inramade ett par kraftiga, hornbågade Ray-Ban Wayfarer solglasögon. Glasen var mörka, men Tommy kunde föreställa sig plirande, ljuskänsliga ögon där bakom.

Kläderna. Snäva svarta Levi’s som smet åt om timmerstockskraftiga lår; en sidenglänsande svart skjorta, breda 70- talssnibbar på kragen, stramande om kantiga axlar och en svällande mage. Komplettera med ett kontrasterande vitt bälte och Screamin’ Eagle-boots med vita inlägg, och det rådde ingen tvekan längre: här stod en talangjaktsinkarnation av The Big O.

De svarta solglasögonen var riktade mot Tommy.

”Du hade tur som inte öppnade i går, Westfelt. Jag är en otäck jävel. Tro inget annat. Hade du öppnat, hade jag tagit dig en vända, åsamkat dig smärta. Nu har jag lyckats lugna ner mig.”

Thailändskans boyfriend. Måste bara vara.

Tommy väntade. Han hade stannat ungefär fem meter från bilen och den svartklädda uppenbarelsen, och motstod lusten att göra en nervös rörelse mot Lucky Strike-paketet i bröstfickan på jackan.

Roy sa:

”Jag vet vem du är. Jag vet att du, teoretiskt sett, skulle kunna uppmana henne att kontakta polisen, lämna in en anmälan. Det är därför jag står här nu. För att straighta ut dig lite.”

Tommy ville säga det: Jag räckte henne bara några servetter. Men han visste att thailändskan redan försökt förklara det, och att Roy tolkat det på sitt eget sätt.

Roy nickade bakåt, mot Asconan.

”Jävla skitbil du har, Westfelt. Titta på den. Lacken. Och vitmålade fälgar; hur fan kunde du måla dom vita?” Han skakade på huvudet, vagt äcklad. ”Men fordon efter person, antar jag. Du ser lika jävlig ut själv. Super du mycket?”

Det var inte värt ett svar, även om han hittat något. Tommy hoppades att Roys monolog skulle vara över nu. Det blev allt svårare att bara stå där, väntande.

”Prata med henne en gång till, Westfelt, och jag kommer att göra mig riktigt jävla olycklig på dig.”

Roy knuffade sig loss från bakluckan. Tommy kände en isning i låren när den svartklädde figuren kom mot honom; men Roy, blicken otydbar bakom Wayfarer-glasen, fortsatte förbi.

Han fick fumla lite innan han fick in nyckeln i låsskåran på Asconans förardörr. Roy var halvvägs över gården när Tommy backade ur carporten och vände kylaren mot utfarten och fan flög i honom.

Han rullade ner sidorutan. ”Du Roy?”

Ingen vridning på huvudet, men Roy stannade till.

”Fuck you”, sa Tommy, och gav kvickt Asconan gas.

2

Arne Olander, kriminalens våldsrotel, hade också problem med en kvinnoplågare.

Enligt ex-sambon var det troligt att Viggo Axelsson, av jourhavande åklagare anhållen i sin frånvaro för brott mot besöksförbud, kunde ha tagit in på vandrarhemmet. Arne Olander var nu på väg i en mörkblå Saab 900i tillsammans med kollega Kjerrman för att se om ex-sambon gissat rätt. Olander hade inte själv pratat med kvinnan; det hade jourkrim gjort kvällen före och han och Kjerrman hade fått order att hämta in Viggo Axelsson. Båda hade ögnat genom jourkollegornas rapport om hur Viggo trotsat det av tingsrätten utfärdade besöksförbudet genom att sparka på exsambons lägenhetsdörr och, i brist på ögonkontakt, skrikit hotelser genom brevinkastet.

”Ytterligare ett tröttsamt, charmlöst rutinuppdrag”, hade Kjerrman muttrat i hissen ner till polishusets garage. Kjerrman var sån, en kritiker. Han hade föga smickrande omdömen om allt från polisledning (vilket han i och för sig inte var ensam om), rotelkollegor och åklagare (vilket han heller inte var precis ensam om, fråga Olander) till städerskans sätt att sköta sitt jobb, regeringens tillkortakommanden och prissättningen i brödautomaten i krimpersonalens cafeteria. Kjerrman var en laddad, otillfredsställd man, och känd för att även låta de uppdämda aggressionerna få muntligt utlopp vid förhör med misstänkta brottslingar.

Titta på honom nu, bakom ratten på span-Saaben. Kjerrman satt tyst, sluten. Det kortklippta grånande blonda håret påminde om en hjälm, och blicken var koncentrerad ut genom vindrutan på den smala, lappade asfaltsväg som ringlade genom tallskog mot vandrarhemmet. Hans nyrakade kinder spred en doft av after shave. Kolven på tjänste-Walthern var synlig vid vänstra höften, eftersom den eleganta ljusa Catalina-jackans dragkedja var nerzippad.

Arne Olander fann det skosamt att Kjerrman koncentrerade sig på körningen. Han hade inget trängande behov av att behöva kommentera kollegans kritiska åsikter rörande omvärlden; inte efter ytterligare en sömnlös förbannad natt. Fjärde i rad, hade börjat i helgen, där A Olander, redan trött 53-årig kriminalinspektör, legat och ormat sig mellan lakanen. Han hade varit för fysiskt trött för att orka kliva upp, tända en cigarett, slå på en kabelkanal, göra något i stället för att bara ligga där och våndas, och för psykiskt spänd för att kunna sluta ögonen mer än några minuter i taget. Jesus jävlar, han skulle inte orka med det här. En sömnlös natt till, och han skulle sjukskriva sig. Blytung där han satt fastspänd i bilbältet, muntorr, kisande mot solstrålarna som skar ner mellan talltopparna. Insomnian kunde ha flera orsaker, men Olander undvek att försöka analysera dem; svaret, om han förmådde att hitta ett troligt sådant, kunde bara göra honom mer orolig.

Han kände sig skitig, påsig och illa klädd bredvid Kjerrman. Under självkritiska granskningar i spegeln brukade Olander likna sig vid en härjad, avsminkad clown, hårkrans och allt.

På tal om utseende, så behövde han inget signalement för att kunna identifiera Viggo Axelsson. Olander hade haft honom i sin förhörsstol flera gånger, i samband med anmälningar om misshandel och olaga hot från ex-sambon. Svetslågeblå ögon, neonazi-snaggat blont hår, seniga tatuerade underarmar; en halvlovande före detta amatörboxare, weltervikt, som valt krogen och droger framför träningslokalen och vars bedrifter nu flyttat från tidningarnas sportsidor till små, återkommande notiser på nyhetsplats, typ Ex-boxare gripen för olaga hot. Viggo var inte tillräckligt känd för att motivera hela artiklar, feta rubriker.

”Tre gånger”, sa kjerrman.

”Va?”

”Tre gånger. Jag mäste ha varit med om att gripa den jäveln minst tre gånger tidigare.”

Olander öppnade munnen för att leverera en matchande trött-polis-kömmentar, men hann inte. De var framme. September, slut på turistsäsongen, betydde att den grusade parkeringen framför A-paviljongen saknade exotiska inslag av utlandsregistrerade bilar och släpvagnsförsedda tandemcyklar. En enda bil stod där, en vägdammig 850-kombi, lastutrymmet fullt med anonyma grå pappkartonger, förmodligen tillhörande en resande som anlänt sent och, halv tio på morgonen, fortfarande låg och sov mellan vandrarhemmets stela, prasslande papperslakan. Viggo Axelsson var inte begåvad med bil; åtminstone inte enligt den check med bilregistret Kjerrman gjort via data.

Vandrarhemsföreståndaren, en kraftig karl i 50-årsåldern med solbränd, skinnfjällig flint, pekade förbi A-paviljongen mot en klunga timrade stugor med plåttak och förbommade fönsterluckor; där, första stugan på höger hand. ”Vad har han gjort?”

”Gjort?” De hade inte presenterat sig som poliser.

Föreståndaren log ljuvt. ”Mörkblå Saab, inga lättmetallfälgar, ingen barnstol, ingen lustig streamer i bakrutan.” Han såg på Olander. ”Och jag känner igen dig, från bilder i tidningarna när –”

”Ingenting”, sa Kjerrman. ”Din stuggäst har inte gjort nånting, och det gör honom tillräckligt avvikande och suspekt för att motivera oss att ta en närmare titt på honom. Okay?”

Vandrarhemsvärden behöll leendet, tappert. ”Jag förstår.” Han höjde ett pekfinger till läpparna. ”Största möjliga, eh?”

De hade tur. Viggo Axelsson befann sig inte på promenad i omgivningen, hade inte tagit en tidig buss till bolaget. Han satt på en av stugans båda väggfasta britsar, naken så när som på ett par kornblå bikinikalsingar, och lyfte rödsprängda, ointresserade ögon när de steg in, Kjerrman före.

Viggo Axelssons fortfarande seniga, imponerande armar hängde från kraftigt sluttande buteljaxlar. Han satt där passiv, uppenbart berusad, en flaska Johnnie Walker Black Label framför sig på det lilla bordet mellan britsarna.

Kjerrman förklarade deras ärende med neutral, oaffekterad myndighetsröst.

På bordet, noterade Olander, fanns också ett hårdpack Marlboro 100’s, en klassisk Ronson-tändare och en halvt uppäten karta med något som skulle kunna vara anabola steroider.

Viggo Axelsson deklarerade att han inte tänkte gå nånstans.

”Jag har pröjsat förskott för stugan, och ämnar jävlar i mig få valuta för pengarna.”

Kjerrman behöll lugnet.

”Du behöver inte riskera att bli utan tak över huvudet. Jourhavande åklagare garanterar det.” Kjerrman såg sig omkring. ”Se det i kvadratmeter. Du kommer inte att behöva gå ner i standard nämnvärt.”

”Som sagt”, sa Viggo Axelsson, och sträckte sig efter whiskeyflaskan.

Kjerrman fortfarande lugn. Han väntade medan Viggo tog en rejäl sup.

Arne Olander sa: ”Är det anabola jag ser där på bordet?” Han väntade inte på svar: ”Om det är det, skulle jag inte tacka nej till några. Jag har sovit dåligt flera nätter. Jag skulle behöva nåt uppiggande.”

Viggo Axelsson nickade mot den andra bädden. ”Tippa omkull dig en stund. Jag har inte bråttom.”

”Inte jag heller”, sa Kjerrman. ”Problemet är att åklagaren verkar ha det. Bråttom. Faktum är att han är så trött på dig att han funderar på att gå in med en framställan om häktning. Han kommer garanterat att göra det, om du förutom allt annat drar på dig en misstanke om våldsamt motstånd.”

”Jag gör inget motstånd”, sa Viggo Axelsson. ”Inte än.”

Arne Olander såg Kjerrman snett bakifrån, i profil, men kunde ana ett leende i mungipan. ”Nu, Viggo. Res dig, klä dig, skärp dig.”

Viggo Axelsson sa: ”Baba-baba-baba”, föga imponerad, och höjde Johnnie Walker Black-flaskan mot munnen igen.

Olander hade väntat sig att kollegan skulle lessna där, explodera i en serie snabba rörelser. Men Kjerrman stod kvar, en bedräglig studie i lugn.

”Jag gillar dig, Viggo. Du är konsekvent, på ditt egna lilla halvarslade sätt. Jag förstår att besöksförbudet inte avskräckt dig. Du är sån. Konsekvent.”

Viggo hade ingen kommentar till Kjerrmans miniporträtt av hans karaktär. Olander såg honom ställa från sig whiskeyflaskan och, uppenbarligen i behov av att sysselsätta händerna, sträcka sig efter Marlboro-paketet. Blicken, bedömde Olander, hade ett hälsosamt stänk av grubblande och tvivel nu.

”Vi kan ta vägen förbi receptionen”, sa Olander. ”Utverka att värden betalar tillbaka det du lagt i förskott.”

”Absolut”, sa kjerrman.

De gav Viggo tid att bestämma sig. Lynnigt humör eller inte, så hade ex-boxaren aldrig gjort sig skyldig till våld mot polisman. Han hade klappat till en socialsekreterare som vägrat ge honom ekonomiskt bistånd, men aldrig höjt handen mot en polis. Någon gång skulle bli den första, men Olander hoppades att de skulle klara det här gripandet utan brukande av våld. Om inte, så skulle Olander stå där han stod, och låta Kjerrman svara för våldet.

”I dag”, sa Viggo Axelsson. ”Jag vill ha tillbaka det jag skulle ha betalat i dag, också.”

”Klockan är inte ens tio på morronen”, sa Kjerrman. ”Varför skulle du betala för i dag?”

”Jag litar inte på judejäveln därnere.”

”Inte vi heller”, sa Olander. ”Det är därför vi följer med dig dit, ser till att du får tillbaka pengarna.”

”Absolut”, nickade Kjerrman.

Viggo Axelsson reste sig, sakta, sävligt, eftertänksamt. De såg honom räta på ryggen, skaka på armarna, rulla med axlarna och prövande rotera med nacken och så behålla blicken uppvänd mot taket, som sökande efter ett svar. Luften i stugan var kvav, instängd, uppblandad med lukten av Viggo Axelssons otvättade kropp. Arne Olander fick en känsla av obehag, en hetkall ilning, men hann inte reagera innan Viggo skallade Kjerrman i ansiktet.

Kjerrman hade tur. Viggo Axelsson var decimetern kortare, och i stället för att krossa näsan studsade Viggos panna mot Kjerrmans mun och fick Kjerrman, tur och tur, att vackla bakåt med blodet framvällande ur spräckta läppar. Allting hände snabbt, suddigt. Olander sträckte ut armarna, i ett idiotiskt, oövertänkt försök att blockera vägen ut för Viggo Axelsson, och fick som straff en kort, snärtig vänsterhook mot magen. Överrocken och kavajen dämpade en del, men luften slogs effektivt ur honom och Olander kände benen vika sig och en krasande smärta när knäskålarna träffade golvet.

Han dunsade ner på sida, i halv fosterställning, fångad av smärtan, Jesus, badande i den, och såg hjälplöst hur Viggo Axelsson böjde sig fram över Kjerrman – Kjerrman kraschad i hörnet, händerna för munnen, stunnad, halvblind av tårar – och ryckte till sig Walthern ur hans höfthölster. Sann, oförfalskad panik när Viggo rätade på ryggen. Olander hade sitt eget tjänstevapen i ett kardborrhölster runt vänstra vaden, men insåg att det skulle vara dåraktigt att försöka klösa efter den. Viggo Axelsson backade mot rummets enda stol, en rakryggad pinnstol överhängd med kläder, och slet till sig jeans, skor, tröja, jacka och knölade ihop kläderna mot bröstet innan han med Walthern höjd, varnande, backade ut ur stugan.

Arne Olander försökte sätta sig upp, men sjönk uppgivet ner igen.

Han skulle ligga där bara nån minut.

Det var, bedömde Olander, ingen risk att han skulle somna.


Bergner log lyckligt. ”Vilken nyhetsdag. Först barnporren. Och sen det här. Jag har redan löpet klart för mig: Poliser nerslagna – våldsman tog tjänstevapen.”

”Borde det”, sa Tommy, ”inte stå brutalt nerslagna och laddat tjänstevapen?”

Ironin gick redaktionschefen spårlöst förbi. ”Vi pratar om en löpsedel, Westfelt, inte en tre gånger två-meters Hennes & Mauritz-affisch. Vi kan inte få plats med allt.”

”Jag bara undrade.”

Tommy undrade också hur han skulle kunna få Bergner att flytta sin upphetsning lokalmässigt. Han hade hunnit halvvägs genom ingressen när Bergner kommit in, ett skaparmässigt känsligt läge där ett avbrott kunde resultera i att han låste sig. Efter tusentals skrivna artiklar ville Tommy smickra sig med att han fortfarande skrev på känsla, gehör; ett oskyldigt, romantiskt självbedrägeri. Fotostatkopior av Åhlunds bilder låg framför honom i en minivernissage på skrivbordet. Den första texten var klar, ivägskickad.

Han sa: ”Låt mig jobba nu, okay?”, och såg Bergner lämna båset, still happy.

Arbetsdagen hade börjat odramatiskt. Inga plötsliga larm över polisradion; Tommy hade kunnat sköta det mesta med fötterna kvar på skrivbordet och Mac-datorns tangentbräda stödd mot låren och fått nyheter bekvämt serverade i telefonörat. Han hade pickat ihop en story om en husrannsakan polisen gjort kvällen före hos en misstänkt hembrännare. Spanarna hade inte bara hittat en kokarutrustning och ett ansenligt antal flaskor drickfärdig sprit utan, betydligt intressantare, en uppborrad Colt Peacemaker-attrapp som kunde avlossa .22-kalibrig salongsgevärsammunition. Och – högintressant – tre videokassetter med filmsekvenser där vuxna utnyttjade barn sexuellt, lika med brott mot barnpornografilagen. Fynden skulle inte slå ut dramatiken vid vandrarhemmet från en topplacering på Länsbladets förstasida; men barnporr var fortfarande ett tacksamt rubrikord.

Tommy och Åhlund hade nått vandrarhemmet lagom för att se Arne Olander och Kjerrman, båda allt för välbekanta ansikten för Tommy, försvinna in i baksätet på en patrullbil. Kjerrman hade haft en handduk tryckt mot munnen, och en linkande, uppenbart smärtplågad Olander följt efter. Kli-klick, kli-klick; Åhlund hade hunnit ta bilder på Olanders uppvända, irriterade ansikte.

Agne Sundelin, kriminalkommissarien, hade anlänt till platsen i sin privata bil, en pedantskött limegrön Opel Rekord av tidig 70-talsmodell, och motvilligt hållit en improviserad presskonferens genom en nerrullad sidoruta. Lindh, kriminalreporter på konkurrenttidningen, hade ställt elaka frågor kring hur två rutinerade och dessutom beväpnade polismän kunde låta sig övermannas och bli fråntagna ett tjänstevapen, och fått svaret: ”Det får den kommande utredningen visa”, innan Sundelin ilsket vevat upp bilrutan. Till och med regional-TV, inte precis kända för snabb händelsejournalistik, hade varit där. Under det följande sökandet efter våldsmannen hade TV-teamet skuggat Åhlunds GTi i sitt Chevrolet Astro-skåp, uppenbart oroliga att Länsbladet skulle bli ensamma om att föreviga ett eventuellt gripande.

Nu, halv tre på eftermiddan, befann sig pistolmannen fortfarande på fri fot. Trafiken över polisradion hade mattats betydligt. Inga närmare detaljer hade släppts, annat än att mannen var i 30-årsåldern och att anledningen till att polisen sökt upp honom på vandrarhemmet var att han misstänktes för brott mot ett besöksförbud.

Detta faktum – att karln troligen var en kvinnoplågare – fick Tommy att osökt tänka på Roy.

Att utmana Roy hade varit dumdristigt, ett urvattnat och meningslöst skvättande av testosteron. Han borde ha lyssnat, nickat, och låtit Roy belåtet stolpa i väg på sina höga spanska klackar.

Bakom de yttre attributen, stövlarna, scenskjortan, Ray-Ban Wayfarer-brillorna, fanns en mörk inre hotfullhet. Roy hade knappast underskattat sig själv, när han kallat sig en otäck jävel. Karin var runt 45, och började förmodligen morronen med en amfetamingrogg eller en linje koks, innan han tog thailändskan en vända.

Tommy måste beundra den, sin osvikliga förmåga att dra till sig mer bekymmer än han redan hade. Det fanns, intalade han sig, ingen anledning att dra några paralleller med Peder Wilhelm Fors, det som hänt tre månader tidigare. Där hade hoten varit reella, påtagliga, och även exploderat i våld. Här handlade det om en egouppblåst och möjligen påtänd kvinnogisslare, en identitetssökande Roy Orbison-look-alike som i bästa fall bara var just det, ett skal, tomma attityder.

Tommy försökte få fram ett avfärdande skratt, men lyckades inte prestera mer än en grimas.

Han fick se upp med Roy, det var bara så.


En masochistisk ådra fick Arne Olander att knäppa på regional-TV:s fem över fem-sändning och se sig själv i rutan. ”En av polismännen”, sa speakerrösten, ”är samme polis som för tre månader sedan dödssköt en efterspanad mentalpatient.”

Jesus, han började bli något av en lokal celebritet nu. Det var inte längre bara brottslingar, grannarna och kassörskorna i kvarterets ICA-butik som kände igen honom; efter sommarens rubriker kring dramat med Peder Wilhelm Fors reagerade främlingar igenkännande på hans François Bronett-flint. Olander skulle, precis som salig François, inte ha haft något emot största möjliga tystnad.

Kanske skulle någon skvallertidning vilja göra ett hemmahos. Han såg sig om i vardagsrummet. Den nya hörnsoffan, inköpt medan han gått sjukskriven efter dramatiken i somras, spred fortfarande en onaturlig odör av ytbehandlat skinn och skai och skar sig bjärt mot den tygklädda uddafåtöljen och tidiga 70-talsbokhyllan med en halvantik Scantic-stereo. Han borde aldrig ha köpt den förbannade soffan.

Köpet hade varit ett slags nervös reaktion mot att gå där hemma, konvalescent, och se samma tröttsamt välbekanta syner varenda dag. Saken blev inte bättre av det faktum att han inte haft hjärta att göra sig av med den gamla soffan – han hade trots allt levt med den i minst 25 år – och trängt in den i det redan snålt tilltagna sovrummet.

Det var, reflekterade Olander, en lägenhet vissa poliser på film skulle tänkas bo i. Dirty Harry-typer. Såna som efter ett kulvisslande skift kom hem och gick genom mörka tysta rum fram till kylskåpet och stod där i det blåkalla skenet och halsade en öl, ensamma och starka.

Arne Olander kände sig visserligen ensam, men knappast stark.

Bakvänd stolthet gjorde att Kjerrman hade vägrat att uppsöka akuten. Han hade tryckt en näsduk mot de fortfarande blödande läpparna när de suttit i Agne Sundelins kommissarierum på polishusets andra våning och försökt förklara hur ett till synes rutinmässigt gripande kunnat sluta så illa.

”Det här ser inte bra ut”, hade Sundelin konstaterat. ”Det ser långt, långt från bra ut.”

Det såg, för att vara mer konkret, alldeles in i helvete illa ut. Att ha en pistolförsedd Viggo Axelsson lös och ledig var illa i största allmänhet, och illa i synnerhet för ex-sambon, Elisabeth Mogren. Första åtgärden hade varit att sätta hennes lägenhet under bevakning – hon hade inget jobb att gå till, en fördel så långt – men det var en bevakning de inte hade personal att upprätthålla dygnet runt särskilt länge. Om sökandet efter Viggo Axelsson blev resultatlöst, skulle Sundelin kontakta kvinnojouren och försöka få in henne där. Det skulle se långt, långt, långt från bra ut om Viggo kom åt henne, det hade inte minst länspolismästaren påpekat.