reading

Denne bog er beskyttet af lov om ophavsret. Kopiering til andet end personlig brug må kun ske efter aftale med Lindhardt og Ringhof samt forfatter.

Huvudpersonerna:

Stefan Marck	författare med ett förflutet inom journalistiken och förfallen före detta man till
Carina Strand	som förestår kostymateljén på en stor stockholmsscen och är väninna till
Vivianne	svenskamerikanska som föredrar andras män, illustrerar i veckotidningar och umgås med
Paula Tannel	societetsfru med ett, förflutet vid teatern och bekymmer för sin levnadsglade man
Gunnar Tannel	kusin till Carina, gråblond, fyllig, lättlurad affärsman som är god vän med
Alf Aramo	Carinas andra kusin, amerikaniserad läkare med finskt påbrå, FN-stipendiat och ungkarl
	samt
Scizo Bronke	före detta clown med tobakshandel,
Tysta Lindgren	städfru med avsky för damm och mögel,
Adlof Pettersson	som bär ut bladen i porla morgonväkten,
Egon Bergkvist	chef för en liten agenturfirma i landsorten
	samt slutligen
Kjell Myrman	kriminalkommissarie med cigarettbruna fingrar och ett irriterande specialuppdrag
O. P. Nilsson	överkonstapel med mord på hjärnan och ett orubbligt tändstickskomplex.

Mördaren satt på sängkanten och stirrade framför sig. Ett blekt ljus silade in i rummet genom det lilla, smutsiga fönstret ovanför dörren. Något som en gång varit en gardin hängde i ett par häftstift, snett och liksom övergivet.

Sängen var inte bäddad. Lakanen var grågula och skrynkligt snodda, som om de tagit del i mardrömmarna. Kudden en oformlig boll pressad upp mot sänggaveln. Filten hopsparkad nere vid fotterna.

En ny knackning. Litet mera pockande och otålig nu. Någon tog i handtaget. Och så värdinnans brännvinshesa röst.

Han reste sig långsamt. Värken över ryggen kom igen, det ryckte i ena armen och han tog sig omedvetet över den orakade hakan. Med hasande steg gick han fram och låste upp dörren.

Ljuset från den kala glödlampan ute i korridoren fick honom att sluta ögonen. Han behövde för resten inte se henne. Han visste hur hon såg ut i den slampiga morgonrocken som hon tydligen aldrig tog av sig, okammad och med oföränderlig doft av rå sprit.

Han kisade mot ljuset. Ögonen var blodsprängda och ansiktet spänt och slitet. Axlarna sackade och det ryckte i armen igen. Han stack handen i fickan.

Hon såg prövande på honom. Skjortan hade en gång varit oklanderligt vit i mjuk nylon. Byxorna hängde som säckar lika smutsiga och opressade som skjortan. En tå stack fram genom strumpan. Skorna stod borta vid sängen.

Han drog igen dörren framför henne och slängde sig på sängen. Mörkret var vad han ville. Det var dit han ville, men inte vågade. Mörkret — men inte ensamheten. Inte denna helvetets hemska tystnad. Inte den meningslösa, ensamma tystnaden. Han visste vad han hade att göra. Men han orkade inte. Inte ännu.

Han vred sig på sängen. Han visste att han inte kunde sova. Han visste att han inte vågade sova. Vem vågar sova med den förfärliga skräcken att kanske tala i sömnen, kanske skrika och jämra sig, kanske ropa ut sin skuld, sin feghet, sin…

Det måste ju komma ett slut. Han kände att nätet slöt sig, att jakten närmade sig sitt slut, att han inte längre kunde komma undan.

Förr eller senare måste man ta sitt ansvar, stå för vad man gjort, visa att man var en riktig människa och inte ett kräk. Inte ett fegt och undfallande kräk, som inte vågade tala ut.

Han gick bort och doppade ansiktet i handfatet. Vattnet var inte rent, det var varmt och kvalmigt, men ändå svalkade det på något sätt. Han strök av det med handen, skäggstubben kändes sträv och borstig, kanske det sista motspänstiga som fanns hos honom.

Ljuset från rektangeln över dörren var mycket svagt. I spegeln framför sig såg han konturen av sitt ansikte. En mörk oval med två svarta hål, där ögonen höll till.

Det är det jag har talat till, tänkte han. Den enda jag har kunnat tala till. Den enda som fått dela min hemlighet.

Gode Gud, kan det finnas något ensammare än en människa, som har gjort vad jag har gjort. Kan någon vara ensammare och mera hopplöst förlorad.

Bakom sig i spegelglaset över axelns svarta kontur såg han rummets enda fönster. Och långt bort mellan husgavlarna förbi spetsiga tak i skorstenssiluetter, såg han ett stort, gult fönster.

Och i tankarna gick han rätt genom spegelglaset förbi sitt eget ansikte och ut genom fönstret, förbi husgavlarna och skorstenarna fram till det stora atljéfönstret, upp till altanen utanför hennes fönster, där han stått den där kvällen för två månader sedan, den här hemska natten, då allt började.

Han visste att hon ville han skulle gå. Det där att bada halv nio på kvällen var bara ett svepskäl. Och till tröst hade hon gett honom en flaska visky. Trots att han redan druckit mer än han borde. Trots att han faktiskt var ganska full.

Han gick in i ateljén och drack ur sitt glas. Så slog han upp ett glas visky till och gick in till henne i sovrummet.

Hon stod framför spegeln. Hon hade vita trosor och ett par blå tofflor på sig. Annars ingenting. Hon var mycket vacker. Och han var mycket full.

För första gången såg han något i hennes ögon, som han borde ha sett långt tidigare.

Att hon kanske hatade alla män. Att hon använde sin kropp för att få favörer, för att komma fram i världen. Kroppen var inget annat än ett medel, något som kunde utnyttjas för karriären.

Och så möttes deras ögon i spegeln och ingenting var längre som det varit. Det fanns inget kvar av hans dröm om ett nytt liv, om en ny giv, om den goda kamraten, om partnern, älskarinnan, kvinnan…

Han visste att han borde gå. Han visste att det var en dröm som brast. En önskedröm som inte slog in. Något han byggt upp inom sig själv som saknade motsvarighet inom henne. Något han trott vackert och äkta, som plötsligt var brustet och falskt.

Men han hade druckit och han ville inte ge sig. I hela sitt liv hade han levt efter den enkla regeln, att vill man något tillräckligt hett, så får man det också. Bara inte ge sig. Bara inte släppa taget.

Han visste att han ljög, men han ville inte sanningen. Inte just då. Inte samma dag han blivit fri. Fri för att…

— Du ska gå nu, sa hon igen. Och du ska inte komma tillbaka. Det har aldrig varit något. Och det kommer aldrig att bli något.

Han stod snett bakom henne och stirrade in i spegeln. Hennes vackra ansikte blev plötsligt kallt och härjat. Han såg rätt genom det kalla spegelglaset hur vinklarna vid munnen fördjupades, hur rynkorna vid ögonen tätnade, hur ögonen blev kalla och hårda, okänsliga och beräknande, hur allt det varma försvann, en hetta som varit konstlad och spelad blev plötsligt sann och äkta.

Han svalde ett slag. Det tar en stund innan sanningen tränger igenom en flaska visky.

Men bakom henne såg han som ett annat ansikte. Han såg ett par vänligt ironiska ögon, en mjuk kurva kring munnen, en trött trygghet även i sorgen när pojken dog, känslan av att de trots allt skulle ha kunnat börja på nytt, den starka viljan över hennes breda panna, lugnet i hela hennes gestalt, lugnet och vänligheten hos det han förlorat, gått ifrån för att i stället …

Då skrattade hon. Hon skrattade honom rätt i ansiktet. Gällt och okontrollerat.

Det var som om spegelglaset spruckit framför honom. Han lyssnade utan att höra, han säg utan att se. Hennes skratt gick över i en snyftning. Och så kom där en ström av ord, hårda hätska ord, meningslösa ord, tills han ur hennes vilda ordström började få fram något av en bild, en otäck, kallt beräknande bild, en bild som skar genom viskyångorna.

Hon hade svängt runt mot honom nu och såg honom för första gången rätt i ögonen. Det var som om han fått allt världens hat vräkt över sig. Han såg inte ljuset från lampan bredvid spegeln, inte den öppna badrumsdörren, inte sängen, den breda sängen där han ägt henne.

Han såg bara hennes falska, grågröna ögon. Hånfulla ögon. Triumferande ögon.

Han kunde inte hålla tillbaka allt det som laddats upp inom honom. Den kärlek han trott sig finna som förbytts i hat. Den smälek som låg i att ha varit en lekboll i hennes händer. Det ohyggliga faktum att hon prostituerat sig själv för att säkra ett mål.

Och så sprang han ut ur våningen, ut i natten, ut till ensamheten och våndan, ut till det gradvisa nersjunkandet mot hopplösheten, ut till en fåfäng kamp mot ett osvikligt öde.

Han stod kvar framför spegeln i sitt smutsiga rum. Han kände egentligen ingenting. Han kände bara hur oändligt trött han var.

Stefan Marck föddes strax före första världskriget. Han märkte inte mycket av oron och ondskan i världen, förrän fadern gjorde konkurs i början på tjugotalet. Då blev det plötsligt slut på sommarnöje med motorbåt och glada middagsätare i Östermalmsvåningen.

Grabbarna i folkskolan på Kungsholmen var kanske nyttigare än barnen i samskolan på Engelbrektsgatan. I vart fall fick Stefan hårda nävar.

Hans enda syster dog, när han var elva år. Det var två veckor efter det han slog sönder den stora spegeln. Det var inte avsiktligt, men han kunde inte komma från skulden. Han tränade klacksparkar hemma i hallen och hans mor öppnade dörren i ett olämpligt ögonblick. Han fick ohyggligt med stryk av fadern, vars nerver inte var särskilt starka. Och den stora spegeln var arvegods och det sista som fanns kvar från storhetstiden.

Stefan flyttade hemifrån, när han var fjorton. Fadern var fullständigt söndersupen och modern utsläpad och trött. När hon begravdes, försökte fadern låna en tia av Stefan till blommor. Sedan försvann han och Stefan blev ensam.

Han arbetade hårt och pluggade på kvällarna. Han tog studenten som privatist, fick stipendium och tog en snabb fil. kand. Han hade lätt för att skriva och hamnade på en tidning, gick igenom hundåren och var vid tretti trött, desillusionerad och vaken. Beredskapsåren flöt förbi och där lärde han sig bland annat att tiga. Om man tiger kanske någon annan får skulden för en försvunnen pistol, som man själv haft bort.

Bland kamraterna var han ganska populär. Den fräna tonen var tilltalande i den militära miljön och han skrev uppskattade kupletter och sketcher till kamratrevyerna. Efter kriget fortsatte han att skriva. Han fick en radiopjäs antagen och kom i filmarbete. Jobbet på tidningen började bli lidande och i längden gick det inte att knuffa över otrevliga uppdrag på kamraterna. 1946 lämnade han tidningen och fortsatte som free-lance. På hösten fick han sin första långfilm antagen och sedan gick det fort. Han utnyttjade ett par kolleger som underwriters och producerade enormt. Film, radio och veckotidningar kom i första rummet. Att samla sig till en bok fick han aldrig tid till. Han arbetade hårt men han levde hårt också. Hans spritkonto steg och han hann med att förbruka en del flickbekanta. Han blev allt hårdare, allt mer jäktad, allt mer cynisk. Han var på väg in i ett amerikaniserat, privat och högst egenhändigt tillverkat helvete.

Då träffade han Carina. Hon var lugn, hon var vacker och hon var framför allt snäll och vänlig. I hans jargoniserade värld var det något av en nyhet. Dessutom stod hon envist emot varje förförelseförsök. Han blev först förbannad, strök henne för en tid ur sina tankar, men kom tillbaka. Kom tillbaka för att stanna.

Han var 35 år. Han hade sett det mesta och innerst inne tyckte han inte om det han sett. Carina gav honom det lugn han saknat. Genom henne utvecklades han, fick djup och sans, slängde från sig en massa värdelöst jobb och koncentrerade sig. Han gjorde ett par ytterst uppmärksammade radiopjäser och skrev en enda film. En film som gjorde succès hos kritikerna och som till och med gick ihop. Han började med en bok och nu var han verkligen lycklig.

Carina behöll sitt arbete som chef för kostymateljén vid en stor stockholmsscen. De arbetade var och en på sitt håll och ändå tillsammans. Och deras umgänge skiftade. Eller rättare sagt, Stefans umgänge. Några konstnärsvänner till Carina och så hennes närmaste släktingar, två kusiner. Alf Aramo var läkare med utbildning i USA och vistades i Sverige som FN-stipendiat. Gunnar Tannel, en affärsman av oförargligt slag med en litet vassare fru, Paula, en före detta skådespelerska.

1950 födde Carina en son. Förlossningen var besvärlig men allt såg ut att gå väl. Stefan och Carina var mycket lyckliga. Men efter fyra veckor dog pojken och det ställde med en gång hela deras värld på huvudet. Utåt märktes kanske inte så mycket. Carina tog upp sitt arbete igen och Stefan arbetade hårdare än någonsin. Kanske blev hans historier bittrare men han skrev fortfarande för fullt. Deras inre förhållande däremot skiftade. Förtroendet bröts ner och blev en skugga. Stefan ville försöka igen, men Carina hade blivit skrämd och ville inte. Hon blev frigid och det fördjupade klyftan. Stefan ville ha en son — men Carina ville ha trygghet. Och den fanns inte längre hos Stefan som åter sökte sig ut till sina forna ”vänner” och alkoholen.

Carina arbetade vidare och det hela skulle förmodligen ha fortsatt som ett halvhjärtat slentrianäktenskap, om inte Vivianne kommit in i deras liv. Hon var tecknerska, svenskamerikanska, kontinental till typen, lockande och eggande, mystisk och erotiskt tilldragande. För Stefan, som vid det laget var mycket utsvulten, kom hon som en förlösning. Han blev vanvettigt förälskad och även om hon höll honom på avstånd, kunde hon inte motstå honom. Sommaren 1952 tog han ut skilsmässa från Carina. Hon gjorde ingen kommentar. Hon drog sig djupare in i sitt arbete och blev allt tystare. Och Stefan hetsade vidare. Det fanns mycket hos Vivianne som han inte förstod, men han hade mött den stora kärleken. Han arbetade bra igen, drack visserligen fortfarande mycket, men var produktiv. Han ville skrika ut över taken om sin nya, stora kärlek, men Vivianne höll honom tillbaka. De nästan grälade på den punkten, men hon var obeveklig.

— Du är fortfarande gift, sa hon. Visserligen ligger du i skilsmässa, men du är inte fri. Vi kan inte visa oss ute, det skulle skada både ditt och mitt arbete.

Han gav med sig, protesterande, stormande, irriterad men trots allt lycklig. De träffades i Viviannes lägenhet om kvällarna, hon gav sig till honom, men hon höll hårt på diskretionen. Inte visa oss ute förrän du verkligen är fri.

Det slog några tunga regndroppar mot fönsterbrädet. Svarta åskmoln vältrade in över staden men utåt skärgården stod himlen knallblå.

Stefan stod vid fönstret och tittade ner på Norrmalmstorg, där människorna som kvicka myror skyndade in i portar och prång för att söka skydd mot regnet. Han log litet för sig själv och rynkorna kring de bruna ögonen djupnade.

— En åskby, sa han ointresserat. Så tittade han till på Stefan. — Nåå, fortsatte han. Hur känns det att vara ungkarl igen? Här har du papperen, för resten. Allt ordnat enligt eder önskan, min herre.

Han reste sig. Stefan tog papperen, vek ihop dem och stoppade dem i fickan utan att släppa leendet. De skakade hand. Två vänner som ordnat en affär. En inte alltigenom behaglig legal historia. Men något som måste göras. Och som var gjort. Allting ordnat till det bästa.

Gatorna var blanka efter regnet. Luften i Kungsträdgården kändes lätt och sval. Stefan drev långsamt neråt Strömmen genom den jubileumspyntade parken, förbi den stora friluftsscenen, Molins fontän och upp mot Jakobs kyrka.

Jag borde ringa först, tänkte han och dök in i en cigarraffär. Men numret var upptaget, han köpte ett paket tobak och gick vidare över torget bort mot riksdagshuset. En motorbåt dunkade i kanalen utmed slottet. Små rökskyar puffade ut vid aktern över det bubblande vattnet. Flaggorna vid ingången till Västerlånggatan, färggranna och glada när 700- årsjubileet började, såg solkiga ut och hängde liksom med huvudet. En gul postbil vände på en femöring och kilade nerför Storkyrkobrinken. I backen upp mot kyrkan stod en fet, skrynklig äldre man lutad mot väggen. Han höll en tavla framför magen. En släkting till konsten på Hötorget. Han sa ingenting. Han bara stod där som ett tyst och trist skyltfönster.

Jag borde köpa något åt Vivianne, tänkte Stefan. Vi borde fira, också. Celebrera.

Inte en ring. Även om den där tunna ringen med smaragden skulle klä henne. Men inte en ring. Inte riktigt än. Och för resten tror jag hon bör vara med.

Han såg omedvetet på sin spegelbild i guldsmedsaffärens skyltfönster. Den dubbelknäppta, mörkgrå kostymen satt bra på hans breda litet kraftiga kropp. Ingen stoppning i axlarna, det behövdes inte. Sporten i ungdomen hade inte helt kunnat sopas undan av nattvak och sprit. Nylonskjortan fräsch, byxorna välpressade. Man måste säja, att servicen på Reisen var bra. Även om det blev dyrt.

Vi borde förstås ha en våning, tänkte han. Men Vivianne vill antagligen ha sin kvar. Och vi får inte rum där båda två. Kanske dumt att jag släppte våningen på Katarinavängen till Carina. Men det var ju hennes, då …

Han fortsatte in i Västerlånggatans dunkla tunnel, där kappaffärerna är lika talrika som souvenirbutikerna. Ett fönster på vänster hand fångade hans uppmärksamhet. Keramik, träsniden, glas, vävar, ryor och mycket annat. Han stod där och tittade. Och så skrattade han till och gick in i butiken.

Kanske en ring ändå, tänkte han, och köpte för ett par kronor en lustig ring i keramik. En grön ring, som en dansande orm med gula fläckar eller kanske en smidig panter i falska färger. Kattaktig.

Han betalade och var på väg ut, då han fick se spargrisarna. Där fanns en hel hylla full. Stora och små. Alla färggranna och trivsamt runda. Alla beredda att ta emot små människors första insatser i den sparkampanj vi så länge saknat.

Archie, tänkte Stefan. Att jag inte kom på den saken långt tidigare. Just i dag, då Vivianne och jag kastar loss tillsammans, så måste vi ju tänka på Archie också. Hon kommer att tycka om det.

Han valde en stund och tog till slut en storvulet svullen och ändå smidig spargris i blått. Den var glaserad och springan i ryggen var trivsamt inbjudande.

Småskrattande fortsatte han Västerlånggatan fram. Ringen låg i ett litet paket i fickan och spargrisen vippade muntert kring hans pekfinger i ett glatt presentpaket.

Är Vivianne enkel? Är hon utan pretentioner? Vad väntar hon sej egentligen? Kommer hon att förstå …

Pretentioner? Vi har kanske ganska stora pretentioner litet var? Jag själv är väl inte …

Egentligen är det ju löjligt att komma med en keramikring och en spargris på något som måste anses föreställa en förlovningsdag. Vivianne, som ju faktiskt är ganska mondän och kontinental, rentav sofistikerad, hon väntar sej väl egentligen något mera … nåja, värdefullt.

Sneda solstrålar genom en trång gränd fångade in Stefans blick. En smutsig grå och ändå på något sätt romantisk gränd. Feta råttor i rännstenen och dåliga avlopp. Krinoliner som lyftes över rundade stenhällar. Tunga vagnshjul som gnällde under karosseriets mörka instängdhet. Sirliga bugningar och pöbelupplopp i skuggan av tjusarkonungens diktatur. Grisar och gäss. Gåsgränd.

Nere på Stora Nygatan flöt trafiken fram. Bredbukiga taxibilar med trötta affärsmän i baksätet. Vinglande springgrabbar på nyköpta mopeder. Och så den gamla boklådan i hörnet av Schönfeldts Gränd.

Det ena skyltfönstret var fyllt av konstböcker, van Gogh, Renoir, Zorn, Grünewald och Petty. Den senare kanske inte stor, klassisk konst, men… avgjort något i Viviannes stil. Något som hon strävade efter att nå. Något som hon inte gärna förnekade.

Stefan gick in och såg sig om. Han kände Viviannes smak och han hade en känsla av att hon skulle uppskatta något nytt. Han köpte den senaste och mest uppmärksammade boken, den om Toulouse-Lautrec. Den franske fäsören, vivören och målaren. Målaren på Moulin Rouge.

Med två paket under armen och keramikringen i fickan knegade han uppför Kåkbrinken mot Stortorget.

Jag borde kanske inte ha skrivit den där dedikationen, tänkte han. Som om jag själv varit engagerad i boken. Men hon bör inte missförstå den.

Litet teatraliskt, förstås, tänkte han. Men det är ungefär så som jag känner mej, just nu.

Han svängde in i solen på Stortorget och tänkte först snedda över torget ner mot Köpmangatan till Viviannes ateljévåning. Men något i ett av husen till vänster fångade hans uppmärksamhet.

Framför den låga dörren i tobakshandeln stod en svärm av Gamla Stans ungar. Omedvetet bildade de liksom en parkett framför en scen. Och i dörren stod Scizo, tobakshandlaren, den tunt gråhårige gamle clownen, mannen som en gång i tiden fängslat tusentals åskådare runt arenan i västerns städer där den ambulerande cirkusen dragit fram, mannen som aldrig glömt sitt svenska ursprung och som samlat på kistbottnen, svultit och slagits, samlat och svultit och till sist dragit sig tillbaka till sitt fädernesland för att njuta av friden och lugnet på gamla dagar. Mannen som inte kunde glömma sitt förflutna och som då och då gav gratisföreställningar för traktens ungar. Mannen som mitt i lugnet och friden inte kunde glömma tjusningen av att hålla ett auditorium trollbundet.

Ur dörröppningen drog han fram en gammal sliten cylinder, borstade mekaniskt längs den raggiga men ännu glänsande ytan och log det evigt professionella leendet.

— Ääh! Inte den, va! protesterade ett barn av femtitalet med gäll röst. Billjadbållana ä bättre! Kör me dom!

— Inte Kaninen? sa han på sitt internationella clownspråk. Mitt bäste nummer. Den Hvide Kanin. Vad nu, mine vänner, mine unge vänner…

Det kom en brevbärare tvärs över torget bortifrån Stortorgskällarn. Han gick långsamt, som om han hade haft liktornar. Väskan drog ner axeln och han såg ut att halta. Han stannade bakom den yttersta raden av ungar alldeles intill Stefan. Flickan i mjölkaffären intill nickade åt honom. Hon såg ut som om hon väntade på brev. Brev som aldrig kom.

Scizo hade stoppat undan cylindern. Även en grånad clown utan lön är känslig för konjunkturerna. Så fick han se brevbäraren. En biljardboll som just svävade i luften missade den rynkiga handen och studsade mot dörrtröskeln.

Stefan hajade till. Han hade varit med om det förr, men det var alltid lika chockartat, när en människa så påtagligt ändrar karaktär.

Är egentligen någon människa sådan som hon verkar vara? Eller sådan som vi tror henne vara?

Scizo tog emot breven. Det var kanske ett dussin. Flertalet i vanligt kvartoformat. Ganska tjocka. Tydligen från flitiga brevskrivare. Mekaniskt räckte han ut handen efter biljardbollen, som en pojke höll fram åt honom. De rödkantade ögonen var på något sätt tomma. Fryntligheten hade försvunnit.

Ungarna drog sig litet bakåt. Scizo kanske kände det. Han log igen. Men det blev ett huggormsflin. Gula tänder bakom färglösa läppar. Inte clownens hjärtevarma idiotleende.

Ungarna skingrades och Stefan följde efter den gamle mannen in i butiken. Han visste inte riktigt vad han skulle säga. Men Scizo hann före honom med repliken.

Blicken försvann i fjärran. Trött och kanske litet skrämd. Litet undrande inför vart all jordens härlighet tar vägen. Kanske något annat. Han slängde breven på en hylla.

— Kvällstidningen har just kommit, sa han. Men där fanns ingen verklig säljarglädje i rösten. Det var bara ren rutin.

Viviannes nummer var fortfarande upptaget. Stefan stod där ett ögonblick och stirrade i väggen, medan luren lämnade av sitt försmädliga tutande. Så slängde han på luren och gick. Utan kvällstidning.

På något sätt hade hans glada sinnesstämning skiftat. Paketen verkade meningslösa och nästan hånfulla. Inte kunde han komma till Vivianne med en keramikring och en spargris? Boken verkade tröst för ett tigerhjärta. Och dedikationen nonsens.

När han kom ner till Skeppsbron föll det några tunga droppar igen. Men ute över Strömmen bortåt Katarinavägen var himlen fortfarande blå.

— Älskling, sa Vivianne. Så sött av dej att ringa. Men jag har hemskt bråttom.

Hon krossade en cigarrett i askfatet och rynkade ögonbrynen. Smala, välplockade ögonbryn över hårda, blåa ögon omgivna av ett knappt märkbart nät av rynkor. Den smaragdgröna angorajumpern böljade.

— All right, sa hon. Men bara ett par minuter, då. Vi får träffas i kväll.

Hon satt kvar en stund i stolen. Stirrade ut genom det höga ateljéfönstret utan att se något. Trummade med fingrarna. Funderade.

Så for hon upp ur stolen och plockade fram en av sina kameror. En Rolleiflex. Prövade ljuset och tog ett par kort. Rynkade ögonbrynen igen och slängde ifrån sig kameran. Funderade.

Fru Lindgren stökade ute i köket. Det slamrade av glas och porlade varmt vatten. Tysta Lindgren, som alltid gjorde allt som skulle göras utan kommentar och utan att man behövde säga till, som aldrig märktes men alltid fanns där, som Vivianne inte riktigt förstod hur hon fått tag i, hur hon kunnat behålla henne och varför hon inte betalade henne mera. Som helt enkelt var oersättlig.

Det ringde på dörren. Vivianne satt kvar i stolen och hörde hur fru Lindgren gick och öppnade. Hon hörde Stefans röst, när han hälsade och hans steg genom hallen. Men hon vände sig inte om. Hon satt kvar och stirrade ut genom fönstret.

Så kom han fort över golvet och hon kände hans starka armar kring sig. Hans huvud som borrade sig in i hennes blonda hår ner mot nacken. Hans läppar som sökte sig in i gropen strax nedanför hårfästet.

Hans mun gled längs halsen upp mot hennes öra. Hon vände undan huvudet en smula.

Hon skrattade till och reste sig. Ögonlocken var sänkta och det låg ett svårtydbart leende över den breda, hårt målade munnen.

Han gick runt stolen. Såg bara hennes ansikte. Hennes mjuka, varma och älskade ansikte. De blå ögonen, de fina rynkorna vid ögonvrårna, den smala näsan och hennes ljuvliga, varma mun.

Skrattgroparna kom fram i hennes kinder. Hon drog handen över nacken genom det kortklippta, lockiga håret. Så sträckte hon ut handen mot honom. Hejdade hans utsträckta armar.

— Stå alldeles stilla, sa hon. Och försök behålla den där minen. Så där vill jag ha dej.

Hon snurrade till bort över soffan och han stod där som fastvuxen. Visste inte riktigt vad hon ville. Undrade. Och väntade.

Hon kom fram med kameran. Log mot honom och var plötsligt mycket effektiv och säker.

— Litet mera åt höger, sa hon och kikade ner mot visirskivan. Och så alldeles stilla. Jag får ta det här på en tjugofemtedel.

Han kramade sina paket. Han kände sig nog en smula löjlig. Men han älskade henne. Och han var kanske också litet stolt.

— Jag tycker om dej, när du arbetar, sa han lugnt. Du är så… Underligt nog förvånade honom ordet… så naturlig.

Hon log mot honom. Tänderna var mycket jämna och vita. Läpparna hårda, Ögonen…

— Fru Lindgren är här, sa hon affärsmässigt. Och jag måste iväg till tidningen.

— I kväll, sa hon och vred fram en ny bild i kameran. Låt mej få ta en bild till, så är den här rullen slut. Sätt dej i soffan. För resten, så kan du ta upp paketen.

— Kolossalt, sa hon. Det där stora är förmodligen en kokbok. Och det lilla… Ögonbrynen igen … något annat förfärligt praktiskt.

— Om jag ändå tänkt på en kokbok, sa han. Men jag är rädd för att det är något mera … konstigt.

Hon knäppte kortet och såg upp. Ögonen var otvivelaktigt blå. Som en glaciär.

Hon försvann in i sitt sovrum med kameran. Han satt där ett ögonblick i soffan och kände sig som en statist i en gammal stumfilm. En dålig roll utan replik, som han själv skrivit någon gång.

Han rev bort papperet från Touluse-Lautrec. Slängde boken på bordet och kände sig bortkommen. Rev av papperet kring spargrisen och kände sig direkt fånig. Fingrade i fickan och fick fram det lilla paketet med ringen. Visste inte vart han skulle ta vägen. Ville ha något att dricka, men vågade inte ropa på fru Lindgren.

Och så kom hon in igen. Från sovrummet. Vackrare än någonsin. Han blev alldeles stum. Svalde ett slag och…

— Älskling, sa hon igen. Så sött av dej. Den som jag har önskat mej så länge. Men …

Telefonen skrällde till. Hon gjorde en grimas mot honom och svängde om mot fönstret.

Det sista var till telefonluren. Så blev det tyst. Hennes vackra ansikte stelnade till. Den mjuka kurvan över kinden med skrattgropen försvann. Regndroppar smattrade mot klinkerplattorna ute på altanen. En grå skugga föll över den runda fåtöljen, över den gula ryamattan, över tavlorna på den höga sidoväggen, över hennes smala ansikte och över Stefans lycka.

Fru Lindgren stod kvar inne i ateljén, när Vivianne och Stefan gått. Vivianne till en taxi och Stefan till en krog. Hon for mekaniskt med dammtrasan över glasskivan på bordet framför soffan. Tittade med trötta ögon på staffliet, där en skiss började ta form. En slank kvinna i förgrunden och så något bakom henne, som kanske skulle komma att bli en man. Kanske något annat, ett djur, något hotande. Hårda färger antydda. Klatschigt. En illustration i en veckotidning.

Dammtrasan vandrade vidare. Idogt en stund vid minipianots blanka yta. Över pianot hängde en Matisse. Barskåpet tog också tid. Längre tid. Dammtrasan stannade till. Det var också nästan en skiss. En tioårs pojke på en cykel. En glad pojke med borstigt svart hår och collegetröja. En snäll och alls inte fördärvad pojke. Kanske något av en dröm. Och ändå fanns det något i teckningen, en underton som i vart fall inte Tysta Lindgren riktigt fattade. Något ensamt och övergivet. Något som oklart och vagt påminde om Vivianne.

Dammtrasan satte fart igen. Marmorskivan längs det höga ateljéfönstret var besvärlig med alla blommorna. Lustigt att de trivdes så bra, trots att fönstret vette mot norr. Men de var förstås valda med tanke på den saken. Fru Vivianne var i vart fall inte dum. Inte alls dum.

Det stod ett glas bakom gardinen. Tysta Lindgren tog det med sig ut i köket. I den här våningen dök det upp glas på de mest förbluffande ställen. Och tydligen använde man glas vid alla tider på dygnet också. Hon diskade av glaset och ställde in det i köksskåpet, hängde av sig förklädet och gick tillbaks in i ateljén.

Telefonen stod på ett litet bord borta vid fönstret. Hon slog ett nummer och väntade ett slag.

Gunnar Tannel hade sitt kontor vid Sveavägen med utsikt över Adolf Fredriks kyrka. Tornuret visade två och han visste att inom ett par minuter så skulle kontoret vara tomt. Han satt i skjortärmarna bakom det stora skrivbordet och sög på en sur, slocknad cigarr. Tung, småfet, gråblond och i stort sett vänlig. Men just nu litet misslynt. De vattnigt blå ögonen ovanför pussiga kinder hade en ton som på djupet påminde om den röda lampa som lyste under hans telefon. Lampan som betydde att han inte fick störas. Muren mot yttervärlden. En jäktad affärsmans elfenbenstorn.

— Det måtte vara något fel med ledningarna, sa hon hastigt. Jag talade med stationen alldeles nyss, men dom får ingen förbindelse. Ska vi…

Han slängde på luren igen och tog fram en ny cigarr. Snabba grå rökpuffar sköt upp mot taket. Tungan spelade och läpparna trutade, men det blev inga rökringar. Bara runda tussar av grå oformlighet.

Han drog ett sista bloss och släppte cigarren försiktigt ifrån sig på det överfyllda askfatet.

Han lutade sig bakåt i stolen och slöt ögonen. Ansiktet säckade en smula och högra handens fingrar trummade mycket långsamt över stolskarmen. Det knattrade i luren.

Högra handen lämnade stolskarmen. Den utbredda handflatan gled över det trötta ansiktet, långfingret långsamt ner över näsan och ett finger över vartdera av de tungt slutna ögonlocken. Fingrarna slutade med ett grepp om den fasta hakan. Munnen gapade en smula, Ögonen sprätte upp och han satte sig upp i stolen.

— Jag kan inte komma ifrån i kväll, sa han hårt. Det visste du förut. Jag ska…

Fäll inga tårar

Huvudpersonerna:

1

2