reading

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med Saga samt med författaren.

De kommer till en upphöjd trädgård,

där intet innehållslöst pladder hörs

och där de finner en rinnande källa,

höga vilobäddar med framsatta bägare

och välordnade kuddar och utbredda mattor.

Koranen: Sura 87

Jag hade just kommit inifrån den mörka butiken ut i den bländande Damaskussolen med famnen full av tyger. Först kunde jag inte se någonting alls, för jag hade solen mitt i ögonen och han stod i skuggan där Raka gatan förvandlas till en skum tunnel under ett högt korrugerat plåttak.

Souken vimlade av folk. Någon stannade framför mig för att ta ett foto. Ett gäng ungdomar gick förbi, tittade på mig och ropade kommentarer på arabiska, blandat med ”miss” och ”allo” och ”goodbye”. En liten grå åsna trippade förbi under ett berg med grönsaker. En taxi svepte så tätt förbi mig att jag måste ta ett litet steg bakåt mot butiksöppningen och butiksägaren, som stod bredvid mig, sträckte skyddande ut handen mot tygbuntarna. Taxin girade tutande förbi åsnan, plöjde fram genom en tät klunga trasklädda barn som en båt genom vatten och fortsatte utan att slå av på farten mot den trånga passagen där gatan smalnade kraftigt genom att basarstånden trängde långt ut på den.

Det var då jag fick syn på honom. Han hade stått framåtböjd vid ett juvelerarstånd och synat ett litet billigt smycke som han höll i handen. När taxin tutade tittade han upp och steg snabbt åt sidan. Stegen förde honom från den täta skuggan mitt ut i solskenet och mitt hjärta hoppade över ett slag när jag såg vem det var. Jag hade vetat att han var någonstans i den här delen av världen och det var väl inte underligare att råka på honom här i Damaskus än någon annanstans, men trots det såg jag nog rätt häpen ut där jag stod mitt i solen och såg på den bortvända profilen, som jag inte hade sett på fyra år och som ändå genast var så välbekant och som på något sätt passade så bra in här.

Taxin försvann in i huvudbasarens svarta tunnel med ett gällt ylande och ännu ett bölande från signalhornet. Den smutsiga, heta gatan låg tom mellan oss. En av tygrullarna gled ur mitt grepp och rullade upp sig i en karmosinröd kaskad, men jag lyckades fånga den innan den hamnade på den smutsiga marken. Den snabba rörelsen och färgblänket måste ha fångat hans uppmärksamhet, för han vred på huvudet och våra blickar möttes. Jag såg att han spärrade upp ögonen, så släppte han smycket på disken och gick utan att bry sig om den ordström på usel amerikanska som butiksägaren slängde efter honom, snett över gatan mot mig. Åren rullade upp sig ännu fortare än tygrullen när han i en ton som en grabb som hälsar på en ännu mindre grabb som dyrkar honom sa:

Jag var inte en liten flicka längre. Jag var tjugutvå och han var bara min kusin Charles, som jag naturligtvis inte dyrkade längre. Av någon anledning verkade det viktigt att göra det klart för honom. Jag försökte härma hans tonfall men lyckades bara låta löjligt uttryckslös. ”Hej. Men vad roligt. Vad du har vuxit.”

”Ja, har jag inte, och jag rakar mig till och med nästan varje vecka nu.” Han log mot mig och plötsligt var han inte någon liten pojke längre. ”Vilken jäkla tur att jag fick tag på dig, Christy. Vad tusan gör du här?”

”Jag visste att du skulle komma men jag lyckades inte ta reda på när. Men vad gör du här alldeles ensam? Jag trodde du var med en sällskapsresa?”

”Jovisst, men jag har tappat bort de andra”, sa jag. ”Fick du veta det av mamma?”

”Hon talade om det för min mor, som sen berättade det för mig, men ingen visste riktigt vad du skulle ha för dig eller när du skulle vara här eller ens var du skulle bo. Lämnar du aldrig ut din adress till någon?”

”Du gav din mor namnet på ett hotell, men det var inte det rätta. När jag ringde dit sa dom att ni hade fortsatt till Jerusalem och när jag ringde dit sa dom att ni var i Damaskus. Du är skicklig på att sopa igen spåren efter dig, Christy lilla.”

”Om jag bara hade vetat att det funnits en möjlighet att träffa dig innan vi for till Beirut … Vår resrutt måste läggas om, det blev något krångel med flygbiljetterna så vi måste kasta om resrutten och så var de tvungna att byta hotell i Damaskus. Jäklar också, och vi som ska fortsätta till Beirut i morgon. Vi har varit här i tre dar nu. Har du varit här hela tiden?”

”Bara sen i går. Den jag ska träffa i Damaskus kommer inte hem förrän på lördag, men när jag fick veta att du var i faggorna åkte jag hit med detsamma. Jäklar också, som sagt. Men kanske det var bra att dom la om resrutten – för du behöver väl inte åka i morgon? Jag måste vara kvar tills på lördag, så hur vore det om du hoppade av från resan så gör vi Damaskus tillsammans och fortsätter sen till Beirut. Du är väl inte tvungen att hänga ihop med dem?” Han såg ner på mig och höjde på ögonbrynen. ”Och hur kommer det sig att du har hamnat i en sällskapsresa? Det är väl inte precis vad man väntar sig av dig.”

”Nej, men jag fick plötsligt lust att se den här delen av världen och kände inte till något om det och de gör det så bekvämt för en – ordnar allt med beställningar och sånt, och så har de en reseledare som talar arabiska och kan det hela. Jag kunde väl inte gärna ha rest ensam?”

”Varför inte? Och se inte på mig så där rörande hjälplöst. Om någon kvinna kunnat ta vara på sig själv är det du.”

”Jovisst ja, jag är förstås Stålmannens tvillingsyster.” Jag såg roat på honom. ”Men uppriktigt sagt, Charles, så var det riktigt trevligt att träffa dig igen. Vilken tur att din mor skrev att jag skulle komma hit. Det skulle ha varit roligt att vara tillsammans med dig några dar, men det går inte att göra något åt. Jag hade tänkt stanna i Beirut ett tag sen de andra rest hem på lördag, och jag tror jag gör det. Var din resa lyckad? Nästan som ett slags Grand Tour för dig och Robbie.”

”Ja, något åt det hållet. Jag ville se mig omkring lite och bättra på min arabiska innan jag satte i gång och arbetade i Beirut. Jo, det var hur lyckat som helst … Vi bilade ner genom Frankrike och fraktade bilen på båten till Tanger och tog det piano tvärs genom Nordafrika. Robbie måste sticka hem från Kairo och jag fortsatte ensam. I Kairo fick jag brev från mamma, hon skrev att du var på väg hit med en sällskapsresa, så jag åkte hit med detsamma och hoppades att vi skulle stråla ihop.”

”På sätt och vis. Men vad står vi här för? Det luktar så illa och rätt vad det är blir vi nedtrampade av en åsna. Kan vi inte dricka en kopp te tillsammans.”

”I min lilla rövarkula, som är nästan lika spännande som Azempalatset.” Han log.

”Jag bor inte på hotell utan hos en kamrat från Oxford, Ben Sifara, jag vet inte om din pappa har talat med dig om honom någon gång. Bens far hör till pamparna i Damaskus – han känner varenda människa och har ett finger med i lite av varje, har en bror som driver en bank i i Beirut och en svåger som sitter i regeringen – inrikesminister till på köpet. De räknas till de ’fina familjerna’ här, och dit hör man här i Syrien bara om man har pengar som gräs.”

”Ja, inte sant?” sa min kusin ironiskt. Jag förstod vad han menade. Min egen affärsbankssläkt hade varit stenrik i tre generationer och det var förvånansvärt vad det gjorde folk överseende med det mycket blandade, för att inte säga rena bastardblod som flöt i de Manselska ådrorna.

”Ja. Jag lovade Ben att söka upp honom när jag kom till Syrien och far ville väldigt gärna att jag skulle ta kontakt med honom, och därför är jag här.”

”Jaså, affärsbekanta. Jo, jag följer gärna med. Jag ska bara välja ut ett tyg först.” Jag såg på de färgsprakande stofferna som jag höll i famnen. ”Jag vet bara inte vilket.”

”Jag är inte särskilt förtjust i något av dem, om jag ska vara uppriktig.” Min kusin lyfte på ett veck, kände på det och rynkade pannan. ”Trevligt material, men är inte det röda ganska skrikigt? Folk skulle ta miste på dig och en brevlåda. Och det blå …? Nej, nej, det är inte något för dig. Det tilltalar inte mig och jag vill att mina flickor ska ha färger som går bra ihop.”

Jag gav honom en kylig blick. ”Bara för det ska jag köpa båda och göra hula-hula-klänningar av dem. Nej, jag förstår vad du menar. Men inne i affären såg de bra ut.”

”Jag hade tänkt ha det till en morgonrock. Med skum belysning kanske …? Mönstret är rätt trevligt och lagom orientaliskt …?”

”Det förargliga med dig är att du har rätt ibland”, sa jag bittert. ”Vad hade du tänkt köpa själv där borta? En ring åt Emily?”

Han skrattade. ”Visste du inte det? Blå pärlor avvärjer Onda ögat. Alla kamelerna och åsnorna har det, varför inte också en bil? Man kan se en del rätt snygga turkosfärgade ibland. Men det kan jag skaffa en annan gång. Tänker du verkligen köpa ett tyg? Du kan få tag på lika bra hemma och slipper kånka omkring med det.”

Butiksägaren, som stod alldeles bakom mig och som vi alldeles hade glömt bort, sa nu med begriplig bitterhet: ”Vi komma bra överens tills ni kom. Damen hade mycket god smak.”

”Det tvivlar jag inte alls på, men ni väntar er väl inte att jag ska tycka om en morgonrock i brevlådsrött eller cyanblått. Har ni något snyggare så visa oss det.”

Mannens ansikte lyste upp och fick ett uttryck av belåtet samförstånd och, sedan han granskat min kusins påfallande eleganta kläder, förväntan. ”Jag förstår. Ursäkta, sir. Ni är damens man.”

”Inte riktigt än”, sa Charles. ”Kom nu, Christy, så går vi in och köper något så vi kommer härifrån och kan prata i lugn och ro. Jag har min bil på torget i andra änden av gatan. Apropå det, var har du dina reskamrater?”

”Jag vet inte, jag tappade bort dem. Vi hade just varit och tittat på Stora moskén och gick i en lång rad längs basaren och så stannade jag och tittade i några stånd och sen var dom bara borta.”

”Och du lät dem bara försvinna? Kommer dom inte att söka igenom basaren med blodhundar när dom upptäcker att du saknas?”

”Antagligen.” Jag samlade ihop tygbuntarna för att gå in i affären igen. ”Charles, om det finns något riktigt ljuvligt tyg i cremegult …”

Jag ryckte på axlarna. ”De saknar mig säkert inte före middan. De är vana vid att jag ger mig ut på strövtåg.”

”Jag tycker bara inte om att gå och trängas. För resten ska du inte säga något. Pappa brukade alltid säga att du var lika bortskämd själv, så det så.”

”Ja ja, den käre gamle farbror Chris”, sa min kusin försonligt och följde med in i den lilla mörka grottliknande butiken.

Det slutade med att jag köpte ett vitt tyg, en härlig tjock brokad som Charles, utan att jag blev nämnvärt förvånad, trollade fram från en hylla i skymundan som butiksägaren inte hade visat mig på förut. Dessutom var det billigare än alla de andra tygerna jag hade sett på. Jag blev inte heller särskilt förvånad när Charles började tala med butiksägaren och biträdet på stapplande men tydligen fullt begriplig arabiska. Han var kanske (som jag så ofta hört mina föräldrar säga till varandra) ”hopplöst bortskämd”, men ingen hade någonsin förnekat att han hade en betydande intelligens bara han ville använda sig av den – vilket han, enligt deras uppfattning, gjorde ungefär en gång i månaden och då enbart för sina egna intressen.

När vi kom fram till torget tillsammans med pojken som bar tyget kände jag genast igen Charles bil – inte på modellen eller färgen, eftersom ingendera gick att se, utan på pojksvärmen som trängdes kring den. Vid en närmare titt visade det sig vara en vit Porsche 911 S. Eftersom jag höll av min kusin och visste hur han skulle tas gav jag honom genast en lämplig stickreplik.

Han talade om det för mig. Han öppnade motorhuven och visade mig motorn. Han nästan plockade den i bitar och demonsterade. Smågrabbarna var stormförtjusta. De trängde sig närmare med gapande munnar och bara stirrade och begrep nog betydligt mer än jag av allt prat om kompression och cylindervolym och fördelardosa och vridningsmoment och teleskopstötdämpare … Jag lät kärleksförklaringarna rinna av mig och iakttog min kusins ansikte och händer och mindes alla de andra gångerna – det elektriska tåget, tornfalksägget, den första cykeln, armbandsuret …

Han sträckte på sig, hivade ut ett par av pojkarna från motorn, gav de två största, som tydligen hade vaktat bilen åt honom, en slant och belönade springpojken från affären med så mycket dricks att han brast ut i en ström av tacksägelser.

”Bara ’tack så mycket’. Eller med andra ord: ’Må Allah välsigna och bevara dig och dina barn och barnbarn.’” Bilen banade sig väg ut från det myllrande torget och in på en smal gropig gränd som tvingade varenda teleskopstötdämpare att göra nytta för sig. ”Det gällde dig, mer eller mindre. Vi är väl fortfarande förlovade, hoppas jag?”

”Faute de mieux, det skulle jag väl tro. Men jag tycker mig minnas att det var du som skrev och slog upp när du träffade den där blondinen – hon som var modell, vad hon nu hette? Hon som såg ut som om hon kom direkt från Belsen.”

”Jodå, och de måste väl se ut på det viset, för att kunna posera i sina paltor, i vatten upp till knäna eller i halmstackar eller med tomma cocacolaflaskor och liknande. Hur gick det för Samantha?”

”Men det där var ju för evigheter sen – strax efter det vi träffades sist. Är det ingen annan söm står i vägen för mig? Du tänker väl inte inbilla mig att du har varit ensam i fyra år?”

”Skämtar du?” Han växlade ner, gjorde en tvär vänstersväng in på en annan sjabbig liten gränd, inte bredare än en och en halv meter, och satte upp farten igen. ”Men faktiskt, det har jag. I stort sett, om du förstår vad jag menar.”

”Hette hon inte Emily? Hon i fjol. Jag tyckte mamma sa hon hette Emily – eller var det Myrtle? Vilka namn de har.”

”Vad mig beträffar är vi lika mycket bortgifta med varann nu som vi har varit ända sen i vaggan”, sa min kusin. ”Den vackra dockan hör fortfarande till familjen och farfarsfar Rosenbaum, frid över hans minne, kan sluta rotera i sin vitmenade grift från och med nu och …”

”Ingen fara, jag såg den – eller Porschen gjorde det. Så var den saken klar. Also gut!”

”Är du inte lite för självsäker nu? Bara för att jag var dig trogen under tonåren, till och med när du hade finnar.”

”Du hade inte något annat val”, sa min kusin. ”Själv var du smällfet som en gris. Fast jag måste säga att du har förändrats till det bättre.” Det sista sa han med en broderligt summarisk blick från sidan, med ungefär lika mycket uppskattning som en domare på en hundutställning. ”Du ser faktiskt riktigt stilig ut och vilken snygg klänning du har. Men ska du krossa mitt hjärta så gör det fort. Är det någon annan?”

Jag skrattade. ”Akta dig nu, raring, så du inte trillar dit på allvar och säljer bilen och köper en diamant.”

Han saktade in Porschen och svängde in på en liten oaptitlig gård där solen gassade obarmhärtigt i dammet och två kattor låg och sov på en trave buckliga bensindunkar. I ena hörnan fanns ett kilformat solskydd i indigoblått och han körde in bilen inunder det med elegant precision och stannade motorn.

”Huvudentrén går som du ser i bästa Damaskusstil. Det ser inte mycket ut för världen precis. Kom med in.”

Till en början verkade det som om gården inte ledde någon vart alls. Den var kvav och instängd mellan höga, släta murar och stank av höns och inpyrd urin. Men på ena sidan fanns en stor anskrämlig valvport, som trots att trävirket slagit sig bevarade en air av förgången prakt och storhet med sina massiva smidda handtag och gångjärn. Charles öppnade dörren till en mörk gång som mynnade ut i ett valv av ljus. Vi gick in i den.

Ljuset kom från en inre rektangulär gård, stor som en tennisplan, med skuggiga moriska arkadgångar på tre sidor och på den fjärde, i andra änden av gården, en upphöjd estrad eller plattform innanför en trippelbåge som bildade ett slags scen eller ett litet rum. I fonden och längs sidorna stod breda soffor längs väggarna och jag förstod att det var ”divanen” eller det ställe där männen i Orienten träffas och sitter och pratar. Också i moderna orientaliska hus är vardagsrummen ofta möblerade på det traditionella viset med stolar och soffor längs tre av rummets väggar. Låga bord stod framför schäslongerna. Mitt på gården spelade en springbrunn: golvet var belagt med blå och vita kakelplattor och miniatyrkolonnaden var smyckad med glittrande stenar och mosaik i blått och grönt och guldgult. En turturduva sjöng lågt någonstans i närheten, här och var stod apelsinträd i cementpottor och jag såg en skymt av en gyllne fena i fontänen. Gården var mycket sval och doftade apelsinblommor.

”Kom med in i Divanen”, sa Charles. ”Ja, är det inte ganska trevligt? Jag har alltid tyckt att arabiska hus är trivsamma – poetiska och passionerade och romantiska, men samtidigt mycket eleganta. Som deras litteratur, för att ta en jämförelse. Men du borde ta en titt på möblerna, mitt sovrum är möblerat med överblivna prylar från Blåskäggs sängkammare.”

”Jag förstår vad du menar. Jag såg några utsökta möbler i de små hemtrevliga rummen i Azempalatset – alla med pärlemorinläggningar som om de hade smittkoppor eller också äkta viktorianska av spattig bambu. Men vilka mattor, Charles … Som den blå där borta på divanen … är det säkert att man får sitta på den?”

”Ja, sätt dig bara. Ben kommer nog rätt vad det är, men under tiden är hans hus mitt, som han alltid brukar säga, så vad vill du ha? Te?”

”Jag tar hellre kaffe. Hur gör du, klappar i händerna och kallar på eunuckerna?”

”Ungefär.” Det stod en liten mässingsklocka på det ganska gräsliga mosaikbordet framför mig. Han ringde i den och gick sedan otåligt – han hade alltid varit rastlös – ner från Divanen ända bort till springbrunnen och väntade. Jag slog mig ned på den underbart vackra blå mattan, lutade mig bakåt mot kuddarna och såg på honom.

Nej, han hade inte förändrats. Som barn hade Charles och jag alltid fått veta att vi var mycket lika: när vi var riktigt små hade folk faktiskt tagit oss för tvillingar. Det hade alltid gjort Charles ursinnig, men jag, som ägnat min begåvade kusin en stum dyrkan som bara en liten flicka kan, var förtjust. När vi växte upp hade likheten naturligtvis avtagit. Det fanns fortfarande en del grundläggande likheter, som det mörka håret, de höga slaviska kindkotorna, den lätt böjda näsan, de grå ögonen och den spensliga gestalten. Nu för tiden var han några centimeter längre än jag, hade blivit bredare och tydligen vuxit ifrån den aggressiva maskuliniteten från tonåren och fått ett slags väl avvägd otvungen elegans som passade honom riktigt bra och lustigt nog inte gjorde honom mindre manlig. Han hade blivit mycket solbränd på den nordafrikanska resan och det kom hans ögon att verka ljusare än mina, fast det berodde kanske bara på kontrasten mot de svarta ögonfransarna som (med naturens vanliga orättvisa) var längre och tätare än mina. Hur som helst var Charles ögon mycket vackra, mörkgrå och med täta ögonfransar. Men ibland, tänkte jag, måste likheten mellan oss vara slående; något i huvudhållningen, ett visst tonfall, en viss rörelse. Vad vi under alla förhållanden hade gemensamt var det drag av ”bortskämdhet” som vi hade ett så säkert öga för hos varandra; en nonchalant begåvning som kunde slå över till cynism, en arrogans som inte kom sig av stolthet över uppnådda resultat utan tyvärr mer av att vi fått alltför mycket alltför tidigt i ett våldsamt självmedvetet avvisande av alla personliga band (också till våra familjer) som i själva verket var en nästan sjuklig rädsla för varje slag av bundenhet; och något som vi kallade för sensibilitet, som antagligen bara kom sig av att vi var för tunnhudade för att orka med oss själva.

Här borde jag kanske passa på och tala om att förhållandet mellan mig och Charles var betydligt intimare än det brukar vara mellan kusiner. Våra fäder, Charles och Christopher Mansel, var enäggstvillingar och hade nästan ända tills de gifte sig varit oskiljaktiga och omöjliga att skilja från varandra, och de hade till och med gift sig samtidigt – med två flickor som visserligen inte var släkt med varandra men (vilket man fortfarande kunde se) av ungefär samma fysiska typ. Och de två mrs Mansels tyckte lyckligtvis kolossalt bra om varandra – lyckligtvis eftersom Charles och Christopher var affärskompanjoner, och när den äldste tvillingen hade fått ärva familjestället i Kent hade den yngste, Christopher, byggt ett hus åt sig själv bara någon kilometer därifrån. Så Charles son och Christophers dotter hade vuxit upp tillsammans och hållit ihop ända tills för fyra år sedan, då Christopher hade flyttat med sin familj – mamma och mig – till Los Angeles, och från detta jordiska paradis hade vi några gånger rest hem och då bott hos Charles och hans familj, eftersom vårt hus varit uthyrt på obestämd tid. Men mina besök där hade aldrig sammanfallit med min kusins. Under ferierna från Oxford hade han vistats utomlands och roat sig med vad han kallade för ”titta sig omkring” och ägnat sig åt det intresse för språk som ingick i arvet från vår säregna blandning av förfäder och som unge Charles tänkte dra nytta av när han började vid något av familjens bankkontor på kontinenten. Jag hade inte varit fullt lika ambitiös. Jag hade inte haft med mig någonting annat hem från Los Angeles än det amerikanska intresset för kläder, en accent som jag gjorde mig kvitt så fort som det någonsin gick och tre års erfarenhet av den amerikanska kommersiella televisionens hektiska värld där jag hade haft en dramatisk lärotid som producentassistent i ett litet bolag som hette Sunshine Television Incorporated – även om det som de flesta TV-bolag mest bara omnämndes med sina initialer, S. T. Inc.

Och nu var vi tillsammans igen, min kusin och jag, tillsammans som om ingenting hade förändrats. Man kan knappast säga att vi, som våra fäder, hade varit oskiljaktiga – det hade inte varit möjligt. Nej, det som gjorde att vi gick så bra ihop var paradoxalt nog ett slags ömsesidig misstro. Vi visste båda att den andre inte ville finna sig i några krav och respekterade det. Det hade gjort det utslitna familjeskämtet om vår förlovning och allt larvandet kring oss och ”tänk så förtjusande det skulle vara …” som vi hade måst utstå som barn uthärdligt och till och med lustigt. Det var sanningen att säga inte våra föräldrar som satt i gång skämtet – jag hade tvärtom hört min far säga att familjens karaktärsdrag var tillräckligt usla redan som de var och om de fördubblades skulle de utan tvekan ge upphov till kriminaldårar, och då hade Charles far sagt att ingenting var troligare med ett giftermål som praktiskt taget var incest, men eftersom min mor hade irländskt påbrå och Charles mor var till hälften österrikiska, till hälften ryska och med en fransk touch (som hennes man uttryckte det) kanske avkomman skulle bli tillräckligt robust för att stå rycken. Vi hade också en polsk jude, en dansk och en tysk i vårt lager av förfäder, och själva räknade vi oss med full rätt som engelsmän.

Men alla fastrars och mostrars fjolligheter om de två förtjusande barnen (vilket jag tror att vi var) hade fortsatt och Charles och jag hörde på, slogs, hatade och försvarade varandra och fortsatte att hålla ihop. I själva verket hade ingen av oss ens snuddat vid tanken på den andre som sexuell partner – det skulle, när vi var sexton, sjutton år, verkligen ha varit incestuöst. Därför hade vi också tagit del av varandras första romantiska äventyr med samma roade överseende som en bror och en syster.

Historierna var korta och ofrånkomliga. Så fort någon av Charles flickor började anse sig ha äganderätt till honom såg hon inte röken av honom mer. Och om glansen började gå av någon av mina egna idoler sa han något alldeles oförlåtligt om honom, jag gav ilsket igen och sedan skrattade jag och höll med honom och livet gick i de vanliga gängorna igen.

Och våra respektive föräldrar stod hela tiden ut med oss med änglalikt tålamod, befriade oss från de hårdaste banden, gav oss de pengar vi behövde, lyssnade på det som var värt att lyssna på och glömde resten, antagligen för att de ville få vara i fred för oss lika mycket som vi för dem. Följden blev att vi gärna återvände till dem med jämna mellanrum som fåglar till sitt bo, och vi var lyckliga. Kanske de klarare än Charles och jag såg att det fanns en grundtrygghet hos oss och därför var hans otålighet och min obeslutsamhet för dem inte mer än tillfälligt störande ljud utifrån hamnen. Kanske de tvärs igenom alltsammans till och med såg det slut som skulle komma.

Men nu befann vi oss i början. En ung arab i vitt kom in med en bricka med en utsökt ciselerad kopparurna och två små blå koppar som han ställde på bordet framför mig. Han sa någonting till Charles och avlägsnade sig. Min kusin skyndade uppför trappan till divanen och satte sig bredvid mig.

”Han sa att Ben inte kommer hem på en stund, först fram på kvällssidan. Slå i du.”

”Hon är död. Hans fars syster, alltså hans faster, sköter hemmet åt dem, men hon bor för sig själv. Nej, inte i ett harem, så se inte så nyfiken och förhoppningsfull ut. Hon brukar bara ta en lång siesta och kommer inte förrän vid middagsdags. En cigarrett?”

”Inte just nu. Jag röker inte ofta egentligen, bara någon gång ibland, för syns skull, bara dumheter. Men vad är det för något? Haschisch eller vad då?”

”Nej, egyptiska, fullständigt ofarliga. Men ser dom inte spännande ut? Berätta nu vad du haft för dig.”

Sedan jag gett honom en kopp starkt svart kaffe kurade han ihop sig på den sidenklädda soffan och såg förväntansfull ut.

Fyra års samlat skvaller tar tid att gå igenom och vi hade aldrig varit mycket för att skriva brev. Efter ungefär en timme, då solen hade hunnit flytta på sig så att hälften av gården låg i skugga, sträckte han på sig, släckte cigarretten och sa: ”Hör du, tänker du verkligen fortsätta med sällskapsresan? Kan du inte ändra dina planer och hoppa av? Stanna här till söndag så kör jag dig dit – Baradadalen är mycket vacker och vägen är utmärkt.”

”Tack, men jag tror jag fortsätter med dem. Vi ska ändå åka den vägen och ta en titt på Baalbek.”

”Det skulle vara skojigt, men allt är redan ordnat och så har jag redan packat och så är det allt det löjliga krånglet med visum. Mitt går ut i morgon. Och så är det det där med gruppresepass. Det blev ett sånt hallå för att jag skulle stanna kvar sen de andra har rest hem på lördag och det vill jag inte vara med om igen. Jag måste helt enkelt följa med dem.”

”Då ses vi där. Beställ ett rum åt mig, är du hygglig. Jag ringer innan jag åker från Damaskus. Vad hade du tänkt göra den tid som blir över bortsett från att åka till Dar Ibrahim – för det ska du väl?”

”Faster Harriets ställe. Det heter så, visste du inte det? Det ligger utanför Nahr Ibrahim, vid Adonisfloden.”

”Jag – jo, jag visste det nog, men jag hade glömt det. Herregud ja, faster Harriet … Jag hade inte tänkt … Då ligger det väl i närheten av Beirut?”

”Omkring fem mil därifrån, man följer kustvägen till Byblos och viker av inåt landet upp bland bergen mot Adonis källa. Vägen går uppe på kammen på dalens norra sida och någonstans mellan Tourzaya och Qartaba kommer en biflod ner uppifrån berget. Dar Ibrahim ligger mitt i dalen, där floderna möts.”

”Nej, men jag tänker åka dit. Menar du att du inte hade tänkt göra det?”

”Jag har inte haft den minsta tanke på det. Fast jag hade förstås tänkt åka upp till Adonisdalen och se på vattenfallet vid källorna och templet vad det nu heter och det ställe där Venus och Adonis träffades – jag hade tänkt hyra en bil för den utflykten på söndag sen de andra åkt hem … Men uppriktigt sagt hade jag alldeles glömt bort faster Harriet. Jag minns henne knappt. Vi var i Los Angeles när hon var hemma sist och före det måste det ha – ja, det måste ha varit minst femton år sen jag sist träffade henne. Och mamma sa inte ett ord om hennes ställe – var det Dar Ibrahim det hette? – med det beror kanske på att hon är lika dålig i geografi som jag och inte har tänkt på att Beirut ligger så nära.” Jag ställde ifrån mig koppen. ”Mitt i Adonisdalen? Jo, visst följer jag gärna med dit, om inte för annat så för att ha sett det och kunna tala om för pappa hur det såg ut. Han skulle nog tycka att det finns hopp om mig än ifall jag gör en avstickare dit och lägger en blomma på den gamla rara tantens grav.”

”Hon skulle nog bli blixt förbannad om du gjorde det”, sa Charles. ”Hon lever i allra högsta grad. Är du inte lite vilse i vall nu?”

Jag såg bestört på honom. ”Lever hon? Faster Harriet? Vem är det som är vilse i vall nu då? Hon dog strax efter nyår.”

Han skrattade. ”Inte hon inte. Du tänker kanske på testamentet hon skrev, men det är inget att bry sig om. De sista åren har hon skickat runt testamenten en gång i halvåret. Minns du inte det berömda brevet som farbror Chris fick och där hon avsa sig sitt brittiska medborgarskap och gjorde alla arvlösa? Alla utom mig.” Han log.

”Jag skulle få Gabrielshundarna och hennes exemplar av Koranen därför att jag hade visat ansatser till ett ’berömvärt intresse för den enda verkliga civilisationen i världen.’

För att jag höll på att lära mig arabiska. På sätt och vis måste hon fortfarande vara mycket naiv om hon tror att Mansel och Mansel har något som helst intresse för annat än livets väsentligaste värden”, tillade min kusin tankfullt.

”Om testamentet och det andra? Absolut inte. Hon sa upp bekantskapen med oss i de mest formfulländade gammalviktorianska vändningar – hennes brev var rena genrestycken – Familjen, Storbritannnien, Gud, hela rasket. Nåja, kanske inte precis gud, men hon var på väg in i muhammedanismen, och ville vi vara så älskvärda och skicka henne ett stycke pålitlig stenmurare för att joxa till en privat kyrkogård där hon kunde vila i all evighet i Allahs frid bland sina älskade jyckar och ville vi dessutom upplysa redaktören för Times att pappret i utlandsupplagan var för tunt att lösa korsordet på och att hon ville ha det bytt.”

”Jag minns bara att jag har hört det någon gång. Var de inte med i nån sorts berättelse?”

”I en legend i boken som vi kallade ’Berättelser från Nordengland’ eller nåt ditåt. Gabrielshundarna anses vara en skock hundar som är dödens förebud och när någon ska till att dö kan man höra dom yla runt omkring huset på natten. Har du hört vildgäss någon gång? Jag undrar om det inte kommer från dem. De låter precis som en skock hundar när de kommer skrikande över en.”

”Nej, det var nog bara en hund som skvätte på min grav. Vad har de att göra med faster Harriet?”

”Ingenting egentligen, utom att hon hade ett par porslinshundar som jag gärna ville ha och jag kallade dem för Gabrielshundarna för att de påminde mig om illustrationerna i boken.”

”Ett par porslinshundar – nej, nu måste du ha mist det lilla förstånd du haft. Det är ju rena schizofrenin, eller säger man skitso? Ingen vettig människa kan väl vilja äga en vit Porsche med ena handen och ett par porslinshundar med den andra. Det kan jag absolut inte tro.”

Han skrattade. ”Äkta porslin, Christy lilla, kinesiskt porslin … De är så mycket Ming som nånting kan vara och antagligen museipjäser. Katten vet hur mycket de är värda nu, men eftersom jag hade den goda smaken att bli hopplöst förälskad i dem när jag var sex år och faster Harriet samtidigt hade den ännu bättre smaken att bli förälskad i mig, lovade hon att jag skulle få dom. Fast det inte finns någon tvekan om att hon blivit helfnoskig på gamla dar tycks hon ha kommit ihåg det löftet.” Han gjorde en otålig gest. ”Men det begriper du väl att hundarna inte spelar någon roll, dom är bara en lämplig förevändning.”

”Lustigt vad du plötsligt har blivit mån om släkten”, sa jag spydigt, men han varken skrattade eller kom med några invändningar, som jag hade väntat mig. Han bara gav mig en underfundig blick från sidan och sa: ”Jag vill helt enkelt inte gå miste om det. Miljön verkar så förbaskat originell och spännande.”

”Det är klart att jag kan följa med, av nyfikenhet om inte annat. Jag hoppas bara att hon kommer ihåg dig, för mig kan hon förbaske mig inte komma ihåg. Hon är väl minst hundra nu.”

”Högst åtti och alltid i farten efter vad jag hört. Hon är ett slags legendarisk figur i trakten och galopperar omkring på hästryggen med ett koppel hundar och skjuter på allt matnyttigt som rör sig.”

”Jo, det minns jag om henne, vem skulle väl kunna glömma det för resten? Sist hon hälsade på hos oss hade hon med sig åtta King Charles-spaniels.”

”Hon har tibetanska terriers nu, och så salukis – persiska vinthundar, den sorten som arabiska prinsar brukade jaga med. Jo, hon är inte lite tokig hon, har gjort sig helt till arab, alltså till karl, klär sig som en emir, röker vattenpipa, träffar aldrig en människa utom på nätterna, och bor i ett stort sjabbigt palats …”

”Palats?” sa jag häpet. ”Vem tror hon att hon är? Lady Hester Stanhope?”

”Just precis. Försöker leva upp helt till förebilden. Kallar sig till och med för Lady Harriet. Som du och jag mycket väl vet har vi haft en massa underliga fenomen i familjen men aldrig en Lady.” Han gav mig en knappast smickrande blick. ”Vad vet du om Lady Hester Stanhope?”

”Har jag inte berättat det? När vi var hemma hos er i julas lät de mig bo i ditt rum och då läste jag några av dina böcker. Du har en väldig massa om Mellersta Östern. Har du verkligen läst all den arabiska poesin och det andra? Och Koranen?”

”Det var nog tack vare dina böcker som jag fick lust att åka hit. Vi har alltid tyckt om samma saker – eller du skulle kanske hellre säga att jag alltid har tagit efter dig …? Jag har alltid haft diffusa romantiska föreställningar om Petra och Damaskus och Palmyra, men aldrig trott att jag skulle komma hit. Och så fick jag syn på annonsen om sällskapsresan och tänkte att jag skulle följa med och se efter hur det var och stanna ett tag sen de andra rest och se en del på egen hand. Bland annat Djoun, Lady Hester Stanhopes ställe.”

”Jag vet, men jag ville ändå se det. Henne var det verkligen stil på, håller du inte med om det? Jag läste allt du hade om henne och det var verkligen trevligt att läsa, i motsats till en del av de andra luntorna. Jag hade flunsan strax efter jul och var tvungen att hålla mig hemma i fjorton dar och mamma hade inte tid att springa runt i bokaffärerna och skaffa sånt som passade min smak bättre.”

Han log tvivlande. ”Ansträng dig inte så förtvivlat att låta så enfaldig som möjligt. Jag är inte någon av dina blonda muskelknuttar.”

Våra blickar möttes. Under tystnaden som följde hördes porlet från springbrunnen påfallande starkt. Så reste sig min kusin och sträckte ut handen mot mig. ”Kom så går vi och tittar på näckrosorna nu när solen har gått ner. De sluter sig nu.”

Jag följde efter honom ner på gården, som nu var sval och skuggig. Näckrosorna var ljusblå och vilade på styva stjälkar några centimeter ovanför vattnet och de glansiga bladen täckte den stilla ytan likt jadeplattor. Nedanför dem skymtade en och annan guldglänsande fena och ett guldglänsande bi satt ytterst på ett blad och sög i sig vatten. Ett knallblått kronblad slöt sig, så ännu ett, tills alla näckrosorna rullat ihop sig och låg stela och orörliga för natten. Ännu ett kvällssent bi, som varit nära att fångas av en blomma som slöt sig, vrängde sig ilsket fri från kronbladen och stack i väg som en raket.

Jag såg på halvt frånvarande, för mina tankar kretsade fortfarande kring de fragmentariska upplysningar som Charles nyss hade gett mig, kring den fascinerande bilden av den excentriska gamla damen som för så länge sedan hade försvunnit ur familjekretsen och blivit en familjelegend. Den beskrivning som Charles just hade gett av henne fördunklades och blandades för min inre syn med de färgrika bilder som jag gjort mig under den intensiva läsperioden vid jultiden. En del av Charles böcker hade varit i hårdsmältaste laget, men berättelserna om den excentriska Lady Hester var ovanligt läsvärda, för att inte säga fascinerande.

Dotter till en earl på den tiden då hög rang var av avgörande betydelse, hade denna maskulint myndiga kvinna, som i egenskap av Pitts niece också var insatt i politiska förhållanden, begett sig till Mellersta Orienten i början av 1800-talet. Efter att ha sett sig omkring grundligt tillsammans med en svit som inkluderade älskare, slavar och en livläkare, beslöt hon sig för att slå sig ner i Syrien (som det var på den tiden) och köpte en borg på en bergstopp i närheten av Djoun, inte långt från Sidom. Där hade hon levat i orientalisk stil, klädd som en turkisk emir, och styrt sitt hushåll, tjänstefolk, albanska vakter, negerslavar, uppvaktning, stalldrängar och livläkare med järnhand och ibland, bokstavligen, med piskan. Hennes borg, som låg uppkrupen på en solstekt ödslig bergstopp, beskrevs av en samtida som ”ett förtrollande sagoslott” och utgjorde en värld för sig med sina gårdar, korridorer lika invecklade som ett kinesiskt pussel, muromgivna trädgårdar som man nådde via spiraltrappor, lönndörrar uthuggna ur klippan genom vilka Ladyns kunskapare kom och gick, alltsammans insvept i en exotisk atmosfär med sorlande fontäner och praktfulla trädgårdar. Det var en avsiktlig efterhärmning av en miljö ur Tusen och en natt med alla de fantastiska ingredienserna till hands. Rosor och jasminer, stumma svarta slavar och näktergalar, kameler och heliga kattor och arabiska fullblod, allt hade hon. Oförfärad, omåttligt egoistisk, arrogant och excentrisk – en excentricitet som med åren övergick till storhetsvansinne – blandade hon sig i lokalpolitiken, trotsade de lokala emirerna och ställde sig – med en viss framgång – utanför lagen. Till sist tycks hon på fullt allvar ha trott på sin egen mystiska utkorelse till Orientens drottning som en dag ridande skulle göra sitt intåg i Jerusalem tillsammans med den nye Messias för att krönas.

Slutet kom som det måste komma för denna kompromisslösa puissante et solitaire – hon dog ensam och övergiven, gammal och utfattig, med förmögenheten förbrukad, medan borgen förföll omkring henne och tjänstefolket bestal och ignorerade henne. Men hon efterlämnade – utom sina skulder – en legend som lever kvar ännu i våra dagar.

Det var verkligen spännande att tänka sig att den kanske delvis levde kvar i min fars faster Harriets gestalt. Av det jag kände till om den gamla damen föreföll hon att (bortsett från det med rangen) kunna passa riktigt bra in i rollen. Hon hade förmögenhet, en betydande personlighet och en viss bildning, och hon hade rest mycket och det med en svit som, fast inte fullt så imponerande som lady Stanhopes på 1820-talet, hade ställt till med minst lika mycket uppståndelse och förargelse hundra år senare. Hon hade gift sig med en arkeolog, Ernest Boyd, och följt med honom på alla hans expeditioner, närvarit vid och (det måste erkännas) dirigerat hans ”grävningar” från Kambodja till Eufratdalen. Efter hans död gav hon upp all aktiv verksamhet och återvände till England men fortsatte att ägna ett livligt intresse åt Mellersta Orienten och finansierade ett par expeditioner som eggade hennes fantasi. Två år av det engelska klimatet var tillräckligt. Hon sade adjö till familjen (det var det sista besöket som jag kom ihåg) och flyttat till Libanon, där hon köpte sitt bergsnäste och slog sig ner för att (upplyste hon oss om) skriva en bok.

En enda gång lämnade hon sin borg och for hem, det var för fyra år sedan, strax efter det att min familj hade flyttat till Los Angeles. Hon hade kommit hem, sa hon, för att ordna sina affärer – det vill säga flytta över sina betydande tillgångar till Libanon – para sin äckliga (som Charles sa) tibetanska terrier Delilah och skudda stoftet av Englands jord för sista gången. Det var det sista jag hade hört om henne. Ingen hade någon aning om ifall hon verkligen hade skrivit någonting under de femton år hon levt utomlands – bortsett från de återkommande ändringarna i testamentet, som familjen läste med stort nöje och sedan struntade i. Vi hade inte större behov av faster Harriet än hon tydligen hade av oss. Det fanns naturligtvis ingen fiendskap mellan oss; min faster personifierade helt enkelt bara den lust till avskildhet och isolering som låg i släkten.

Så jag kände mig fortfarande tvivlande när jag såg på min kusin: ”Tror du hon kommer att vilja träffa dig?”

”Å, det gör hon säkert”, sa min kusin lugnt. ”Min mor har alltid ironiserat över faster Harriets svaghet för unga män och jag förstår inte varför vi inte skulle kunna utnyttja det. När jag talar om att jag kommit för att hämta Gabrielshundarna som hon lovat mig blir hon bara förtjust. Hon har alltid varit ett rivigt fruntimmer som gillat folk som hållit på sin rätt. Vad säger du om att åka dit tillsammans på måndag om jag kan komma i väg till Beirut på söndagkväll?”

”Gärna det. Det låter spännande – om man nu kan tro på ett enda ord av det.”

”Det är rena rama sanningen – eller så nära sanning som nånting kan vara i det här landet”, försäkrade min kusin. ”Har du aldrig hört vad man säger om det? Att det är ett land där allting kan hända, ’ett undrens land … ’” Han sänkte rösten och citerade: ”De män som bebo detta undrens land – dessa bergens och öknarnas män – vilkas fantasiliv är färgstarkare och på samma gång dunklare än horisonten vid deras öknar och hav, för dem äro Muhammeds och lady Stanhopes ord lag. De kräva umgänge med stjärnorna, profetior, mirakler och andeuppenbarelser.’”

”Får det att låta som om till och med faster Harriet var normal. Jag kan knappt vänta med att träffa henne. Men nu måste jag gå.” Jag såg på mitt armbandsur. ”Ja herrejesses, det är ju middagsdags.”

”Ben skulle säkert vilja träffa dig. Han kommer när som helst. Kan du inte stanna ett tag till?”

”Jag skulle hemskt gärna vilja göra det, men vi ska i väg tidigt i morgon bitti och jag har en del saker att uträtta.” Jag böjde mig ned och tog upp min handväska. Och nu får du se till att jag kommer säkert hem. Jag tänker inte ta risken av att ge mig ut i Damaskus skumma gränder för din eller någon annans skull – inte ens om jag hittade, och det gör jag nog inte. För du har väl inte lust att låna mig Porschen?”

”Det finns vissa risker jag gärna tar, men inte vilka som helst”, sa min kusin. ”Nej, jag kör dig hem. Kom så sticker vi.”

Vi gick tysta bredvid varandra över gården. Någon – antagligen arabynglingen – hade ställt en lampa i en nisch bredvid dörren. Det var en Aladdinlampa av något slags silverliknande metall som antagligen såg gräslig ut i dagsljus; men så här i dunklet såg den riktigt vacker ut med sina små eldblommor. Den mörkblå himmelsremsan ovanför gården var redan översållad med gnistrande stjärnor.

Gården låg tyst och stilla. Det avlägsna trafikbruset, som susandet i en snäcka, bildade bakgrund till denna djupa stillhet, där det enda ljud som hördes var springbrunnens porlande. Oasen i öknen … En fisk rörde sig strax under ytan, och guldblänket i lampskenet gav på något sätt vattnet en ännu mjukare lyster. Man kunde nästan höra fisken röra sig. En fågel slog sig sjungande ned för att sova ovanför arkaden med ett lätt prasslande bland bladen.

”Hör du, en turturduva?” Charles röst fick mig att spritta till fast han talade mycket lågt. ”Poeterna säger att hon hela tiden kallar på sin älskare – Yusuf, Yusuf – tills hennes röst kvävs av en snyftning. Ja, då ringer jag dig på lördag på Phoenicia och talar om när jag kommer.”

”Ja. Efter allt det här hoppas jag bara att vi får vara med om några Tusen och en natt-äventyr i Dar Ibrahim. Jo, du kommer nog att få det, så charmig som du är, men finns det egentligen den minsta anledning till att hon skulle vilja träffa mig?”

”Hon kommer att bli förtjust att träffa dig”, sa min kusin generöst. ”För fan, till och med jag tyckte det var ganska trevligt att träffa dig.”

”Mår du inte riktigt bra eftersom du ger mig komplimanger?” sa jag och följde med honom ut.

Adonis

borta i Libanon,

i steniga Libanon, där blommar

hans röda anemon.

James Elroy Flecker: Santori.

Jag hade nog räknat med att Charles hade överdrivit Dar Ibrahimlegenden, men det tycktes han inte ha gjort. Jag kom underfund med att det gick ganska lätt att få upplysningar om min excentriska släkting i Beirut. Till och med om jag aldrig hört talas om henne skulle jag ha fått veta vem hon var.

Det hände på lördagen, samma dag som mina reskamrater åkte hem till London och jag flyttade över till Phoenicia Hotel för att planera för mitt korta oberoende och vänta på Charles. På den tid som var kvar av lördagen ville jag hinna gå till damfrisörskan och så handla ett och annat; på söndagen tänkte jag hyra en bil med chaufför och göra en tripp upp bland bergen till Adonisflodens källa.

Det var när jag bad hotellportieren beställa en bil åt mig för den utflykten som jag fick höra talas om min fars faster.

Portieren tog del av mina planer med entusiasm och lyckades nästan helt undertrycka sina privata funderingar om somliga turisters originella infall. Om en ung kvinna absolut ville vräka ut pengar på en bil med chaufför för att åka och titta på några förfallna byar och ett vattenfall skulle han naturligtvis hjälpa henne – och (jag lade märke till hans fackmannamässigt värderande blick på mina kläder, mitt rumsnummer och den ungefärliga storleken av min räkning) ju dyrare bil desto bättre.

”Jag har hört sägas att det uppe vid källan ska finnas en ruin av ett gammalt romerskt tempel och ett annat lite mindre tempel inte långt därifrån som jag också kan passa på och se.”

Adonisträdgården

1

2