– Naturligtvis. Du kunde ha skickat ett meddelande. Vi har inte plats för en till i den här kåken.

– Det ordnar sej, Jeff. Jag har dynamit med mej åt er.

– Dynamit? Varför det?

– Handlaren påstod att enda sättet att utvinna något guld ur dom här bergen är att spränga dom i luften.

– Woolrich vet ingenting om gruvdrift, men alla guldsökare har gjort honom förmögen. Den idioten kommer alltid med goda råd. Vi kan inte spränga här, Margita, det är alldeles för riskabelt.

– Dynamit, whisky och lite färskvaror.

– Arbetar du fortfarande för mr West?

– Arbetade.

– Arbetade? Har du slutat?

– På sätt och vis. Mr West är död.

– Jaså, det visste jag inte. Men han var inte så gammal.

– Nej, jag dödade honom.

*

---

Wyatt Chenner rättade till den brokiga västen över sin svällande buk, sträckte på sig och sneglade mot sin besökare.

– Nå, vad säger du? frågade han.

Clay Allison lutade sig mot ranchbyggnadens staket runt den skyddade verandan, askade av sin långa svarta cigarr och skakade på huvudet.

– För vek, sa han efter en tankepaus. Vacker men vek.

– Fullblod, muttrade Chenner. Kostade mej en förmögenhet. Han nickade till stallpojken som förde bort det nervösa svarta stoet. Chenner var berömd för sina hästar. Här på Wyatt Chenner Ranch, Bar W, hade han byggt upp en stam på drygt femhundra hästar, djur som alltid såldes med vinst. Han var i första hand affärsman, i andra hand uppfödare men lyssnade alltid till Clay Allisons råd. De hade känt varandra i åratal och ett gästrum stod alltid ledigt för yrkesspelaren Allison när denne hade vägarna förbi.

Vinden hade avtagit under dagen och nu var det helt vindstilla. Molnen tornade upp sig över den vita byggnaden i spansk stil, en kopia av en mexikansk hacienderos hem i södra Mexiko. De gick in. Allison hängde av sig sin långskörtade svarta rock och slog sig ner vid bordet. Tre negerbetjänter kretsade runt bordet. Chenner betalade tillräckligt god lön för att få duktig personal.

Värden briljerade genom att använda bästa porslinet, kristallglas och tunga silverbestick, men Clay Allison lät sig inte imponeras. Det enda som imponerade hos Chenner var mannens förmåga att alltid hitta tjänstefolk. Han levde som en engelsk adelsman och tycktes inte ha någon känning av den pågående lågkonjunkturen. Köttet var mört så att det smälte i munnen, det franska vinet mustigt men mjukt och passade perfekt till den starkt kryddade såsen, som var Chenners egen specialitet. Han hade tidigare ägt flera restauranger och mer än en gång lagat maten själv.

De samtalade om gamla tider, och Allison lade märke till att Chenner var nervös, det var inte likt honom. Han hade något på hjärtat. Det var inte bara deras vänskap som fått honom att söka upp Allison så snart han hört talas om att denne var på gemonresa i Sacramento.

Det hade blivit betydligt svalare, och brasan tändes i öppna spisen. De slog sig ner i varsin djup skinnfåtölj, och Chenner bjöd Allison på en pipa tobak av en ny blandning som han själv provat fram. Stämningen var som alltid trivsam och behaglig. En pipa god tobak, torrt portvin och stimulerande konversation. Chenner var en beläst och berest man, och han berättade gärna om sina upplevelser.

Plötsligt stördes friden av ryttare utanför. En dörr öppnades och en dammig, bredaxlad man i lång vit dammrock klampade in med hatten i sin behandskade hand. Han hette Ed Bonito och hade varit Chenners förman de senaste tio åren.

– Allison, sa han och nickade ointresserat mot sin arbetsgivares gäst. – Mr Chenner, har ni tid ett ögonblick?

– Jag har inga hemligheter för mina vänner, sa Chenner leende. Han började bli blankögd och rosig om kinderna av portvinet.

– Mr West är död, sa Bonito kort. Skjuten.

– Vad i …? Chenner reste sig hastigt. Död? Men han levde ju i morse när vi talades vid. Skjuten sa du? Av vem?

– Ingen vet. Han låg framstupa över sitt bord. Det var jag som fann honom.

– Och mina papper?

Bonito ryckte på axlarna och skakade på huvudet.

– Är du absolut säker?

– Jag och mina män vände upp och ner på hela kåken. Om papperen funnits kvar hade vi hittat dom.

– Han kanske hade hunnit låsa in dom?

– Vi letade överallt.

– Det var inte bra. Chenner såg på Allison och gick sedan fram till fönstret. Kom med ett förslag, Bonito! sa han över axeln.

– Miss Florez, svarade Bonito lugnt. Hon är spårlöst försvunnen och hennes garderob är länsad.

– Margita Florez? undrade Allison. Sångerskan?

– Just hon, svarade Chenner vasst. Jag borde ha räknat ut att hon skulle lägga sej i våra affärer. Efter fem år som Wests älskarinna kan hon väl inte längre skilja på ditt eller mitt. Miss Florez tog papperen, Bonito. Gör något åt saken.

– Jag ska försöka men det blir inte lätt. Uppe i bergen kan vi inte spåra henne.

– Vore inte det här ett fall för sheriffen? tyckte Allison.

– Vi har ingen sheriff, svarade Bonito dystert. Karlstackarn föll hästen och bröt nacken i vintras. Ingen annan vill ha jobbet.