De var jämnåriga, nitton båda två, men hon hade alltid tyckt att han var barnslig i överkant. Sprang omkring barfota som en barnunge och kunde aldrig behålla ett arbete mer än högst tre dagar. Jagade, sades det, drällde omkring och satte ut fällor och sköt smådjur med sin finkalibriga jaktbössa. Men han hade gett henne ett vackert rävskinn.

– Det är inte särskilt tungt.

– Ska du någon särskild stans?

– Ska du någon särskild stans? Hon härmade hans nasala sydstatsdialekt och Frank gapskrattade. Han hade alltid tyckt bra om Riona. Det märktes att hon inte var härifrån. Flickorna i Everett var lika korkade som sina fisförnäma mödrar.

– Higgins? frågade han.

Riona nickade. Det behövdes inga förklaringar.

– Du kan bo hemma hos oss, föreslog Frank blåögt.

– Då får din heliga mor hjärtslag.

– Hon behöver inte få veta något.

– Hur skulle det gå till?

– Loftet. Du vet. Han gav henne en knuff med armbågen och Riona kände att hon rodnade och var glad att det var mörkt. De hade träffats när hon varit ny i stan. Frank var uppklädd och hade druckit sig modig för att våga bjuda upp henne på logdansen hos Kinghills. Hans systrar hade lärt honom att dansa vals, och mitt under dansen kände Riona att han fick erektion. Frank blev fruktansvärt olycklig och visste inte vart han skulle ta vägen, men det visste Riona.

De klättrade upp på loftet, och där fick Frank sin första kärlekslektion. Riona var inte kär i honom, men han var ärlig och snäll och hon hade ingenting emot att dela med sig av sin kropp. Det var skönt, men inte som med erfarnare män. Snabbt över och så veckor av tacksamma ömhetsbetygelser. Ungefär samtidigt hade hon börjat arbeta för Higgins, först som servitris, sedan som sångerska. Sotsvarte Nat Pirogue ackompanjerade henne på det gamla pianot, när det nu fungerade, och när Riona väl lärt sig alla slagdängor som gästerna ville höra började hon bli riktigt populär. Ingen av de andra krogarna i Everett hade någon sångerska. Higgins ville förstås att hon skulle klä av sig lite mer och hitta ekivokare visor, men på den punkten var Riona helt ovillig. Något fnask ville hon inte bli.

– Jag ger mig av.

– Vart då? undrade Frank olyckligt. Du känner ju ingen.

– Hur vet du det?

– Du har själv sagt det. Barnhem och allt det där. Sen du rymde från barnhemmet har du ju bara bott här i stan.

Så var det att bo i en småstad. Hur många hade Frank berättat hennes historia för? Alla? Om hon frågade skulle han givetvis försäkra att han tigit som muren. Pålitliga Frank Namill som det aldrig skulle bli karl av.

– Bara för i natt i så fall, sa Riona. Och du, Frank – jag vill sova ensam.

– Klart, självklart. Vem tar du mig för?

– Jag känner dig, din tokstolle. Precis som Corinne och Dory.

– Äh, jag tog dom bara på brösten. Fast dom ville nog.

– Men här blir det ingenting, så mycket du vet det.

– Synd, suckade Frank flinande. Jag som är i sån form i kväll.

De skrattade båda två. Det var lätt att skratta tillsammans med Frank.

*

---

Oscar Higgins tog med sig två nya kortlekar och en oöppnad flaska Jack Daniels till sällskapsrummet på övervåningen. Han var nyfiken på spelet men samtidigt ovillig att lämna baren. Flickorna ansträngde sig inte över hövan för att få gästerna att dricka, och den nye bartendern hade inte vett att späda ut drinkarna tillräckligt. När de hade stängt var han nog tvungen att ta hand om flaskorna. En på fem var en bra blandning. En på fyra var bättre, mer förtjänst, men det kunde vara riskabelt att fiffla för mycket.

Den svartklädde främlingen hade tagit av sig sin långskörtade rock, men han behöll den lågkulliga hatten på djupt nerdragen i pannan för att slippa få taklampans sken mitt i ögonen. Förnuftig karl. Mercury skulle inte få det lätt även om han spelade ihop med Rank och Lacrosse.

Higgins ställde buteljen på bordet, gav kortlekarna till den likbleke, hostande Rank och drog sig undan. Rummet var fyllt av åskådare som nyfiket följde med i pokerpartiet. Alla ville se hur nykomlingen blev skinnad av Higgins vänner. Men det hade inte gått så. Överste Potter var den ende som förlorat nämnvärt hittills, men å andra sidan hade fyllkajan råd med det. Ibland verkade det som om översten struntade i allt. Översteutnämningen var hans egen, men ingen hade brytt sig om att påpeka att han aldrig gjort någon militärtjänst. Under inbördeskrigets dagar höll sig Potter utomlands för att slippa riskera livhanken.

Clay Allison från Washita, New Mexico, tänkte inte stanna länge i Everett. Han var på genomresa, hade klivit av tåget för att sova ut ordentligt en natt och träffade Potter som kände igen honom efter ett berömt parti i Dallas. Översten ville absolut känna Allison på pulsen, och eftersom Allison mycket väl kände till Potters ansenliga förmögenhet vägrade han inte. Att spela poker var hans yrke, och om någon rik knös ville ge bort sina pengar tackade han och tog emot. Däremot hade Allison svårt att spela mot småhandlare numera. Det blev bara bråk och inte gav det nya kunskaper heller.

Rank tände sin femte cigarr för kvällen, hostade så att ögonen tårades och såg på rökverket.

– De här blir min död, suckade han och fortsatte att bolma. Han delade ut korten och spelet fortsatte.

Allison hade redan tidigt noterat de andra tre spelarnas förstulna blickar och signalerande till varandra. De var i maskopi och när Potter var ur leken tänkte de ägna sig helhjärtat åt Allison.

Han lät dem hållas tills vidare. Att anklaga någon för att fuska var allvarligt och kunde leda till både slagsmål och dödsfall. Det här var semesterspel, och under sin semester tog Allison inte så allvarligt på saker och ting.

Higgins Jack Daniels Sour Mash Whisky var utspädd.

Allison vände sig från bordet och spottade ut spriten på golvet. Barägaren såg förskräckt på sin gäst när denne avmätt vinkade honom till sig genom att vicka på pekfingret.

– Har ni smakat på whiskyn? undrade Allison.

– Nej, för guds skull, svarade Higgins ivrigt. Flaskan är ny. Oöppnad. Jag dricker inte. Inte i mitt yrke, det går bara inte.

– Smaka! Allison petade till flaskan.

Higgins tvekade. Han kunde påstå att någon annan hällt några droppar vatten i whiskyn, det var fullt tänkbart. Det var så han måste gå till väga.

– Ta hit flaskan! röt Potter barskt, drog ur korken och fyllde sitt glas. Han tog en djup klunk, lät spriten virvla runt i munnen, svalde och såg upp mot taket.

Plötsligt bleknade han, ansiktet knöts i en grimas av smärta och händerna klöste över den gröna duken på bordet när han vacklade upp på fötter.

– Vad är det? frågade Higgins förskräckt. Översten? Hur står det till?

Mannens ögon var vitt uppspärrade, och det såg ut som om ögonen skulle tränga ur sina hålor. Han rosslade, slet upp skjortan i halsen för att få luft och föll framstupa. Mannen var tung och spelbordets veka ben orkade inte med hans tyngd. Kort och glas och insatser och cigarrer följde med. I spillrorna kravlade överste Potter, slog vilt omkring sig, rullade runt och vrålade hest. En rysning drog genom hans kropp, rosslingen upphörde och alla förstod att överste Potter dragit sitt sista andetag.

Men det var bara Clay Allison som vände sig mot Higgins, grep mannen i skjortbröstet och vräkte honom brutalt in i väggen så att en tavla föll till golvet.

– Vad säger ni om det här, Higgins? sa Allison.

– Jag förstår inte. Vad gör ni? Låt mig vara!

– Whiskyn var ämnad för mig, eller hur?

Nu förstod inte bara Higgins utan också alla andra i rummet. Spriten hade varit förgiftad men fel person hade drabbats. Barägaren skakade på huvudet när han såg de andras samfällda raseri.

– Nej, det var inte jag, mumlade han skrämt. Jag gjorde det inte. Varför skulle jag …?