Saga Egmont
Blodshämnd i New Mexico
Copyright © 1982, 2016 Clay Allison, William Marvin Jr. og Lindhardt og Ringhof Forlag A/S
All rights reserved
ISBN: 9788711660904
1. e-bok version, 2016
Format: EPUB 3.0
SAGA Egmont www.saga-books.com – a part of Egmont, www.egmont.com
Cigarrerna var slut i den stora trälådan i fönstret. Milton Brady knäppte ilsket igen locket och dunkade handen mot fönsterkarmen. Han var en storväxt man i fyrtioårsåldern, bredaxlad och imponerande med markerade rynkor vid mungiporna. En gång i tiden hade han varit vältrimmad och stark, nu hade många år bakom ett skrivbord gjort musklerna slappa och buken väldig. Han stjälpte i sig ett glas vatten och kallade på Burk Grainey.
Den bleke unge mannen såg orolig ut. Brady visste att han då och då saltade räkningar och stoppade vinsten i egen ficka, men det var något som han var tvungen att acceptera. Alla gjorde så. Det var omöjligt att få tag i någon som var helt igenom ärlig, åtminstone om vederbörande skulle vara användbar.
Grainey höjde ögonbrynen och väntade.
– Cigarrerna är slut, muttrade Brady. Det fanns minst fem stycken när jag gick hem igår kväll.
– Lake, svarade Grainey med en axelryckning. Han gick igenom böckerna till fyra.
Den förbannade revisorn. Han började ta sig friheter igen och hade tydligen glömt alla tillrättavisningar. Bara för att han visste det mesta om Bradys affärer. Men han skulle aldrig våga använda sina kunskaper, därtill var han själv alltför belastad.
– Inga brev eller telegram?
– Joe är och hämtar, sir. Ska jag skaffa cigarrer?
– Ja, tack. Och fyll på buteljerna. Det kommer folk i eftermiddag.
Lugnt och metodiskt gick Bradys högra hand igenom spritförrådet i vänstra bokhyllehalvan. Han antecknade märken och nivåer, och om någon timme skulle det bara finnas fyllda flaskor. Som hjälpreda var Grainey suverän. Han hade varit hos Brady i snart sex år, och under den tiden hade han lyckats göra sig oumbärlig. De hade arbetat tillsammans i stort sett sju dagar i veckan – ändå visste Brady nästan ingenting om mannen. I vanliga fall oroade det honom inte, men idag hade han känning av sitt hjärta och smärtan i magtrakten hade blivit värre.
Klockan var inte mer än halv tio på måndagsförmiddagen, men han drack ändå ett glas whisky på fastande mage och visste att det inte skulle hjälpa. Varför fick han inga besked? Han hade lagt ner en förmögenhet på efterforskningar men det hade inte gett någonting.
Senator Riggs skulle göra sitt årliga besök, och Brady kontrollerade för tredje gången att penningsumman i kuvertet i kassaskåpet var den rätta. Tretusen dollar för att senatorn skulle tala väl om Brady i Washington. Det behövdes efter skandalen för ett år sedan. Det hade varit tal om att åtala Brady, men Riggs hade fått en stor summa pengar till mutor och saken hade ordnats i tysthet. Alla skulle ha pengar, antingen affärerna gick bra eller inte.
Äntligen återvände Grainey med cigarrer och dagens post. Direktör Brady kastade sig över telegrammen. Där fanns ingenting av värde, bara rutin som lika gärna hade kunnat gå med den billigare posten. De flesta breven var räkningar eller erbjudanden av olika slag. Utom det sista.
– Tack, ni kan gå, sa Brady och viftade iväg Grainey.
»Miss B. tog in på Farmerson Hotel i Globe men lämnade sitt sällskap att betala räkningen. Spåret är hett. Någon har hört henne tala om att besoka vänner 1 Albuquerque. Återkommer.»
Brady tände en cigarr och läste om de korta raderna. Vågade hon verkligen återkomma efter allt hon … nej, det var otänkbart. Så fräck kunde hon inte vara. Men om hon tänkte gå raka vägen till domaren och berätta vad hon visste?
Brady vankade otåligt av och an genom rummet, medan olika alternativ korsade hans hjärna. Han hade varit en idiot som skaffat sig en älskarinna, men just då behövde han henne. Marie-Anne var krasslig efter sitt missfall, och läkaren hade förbjudit dem att skaffa fler barn. Det fanns metoder att undvika havandeskap, men de passade inte Marie-Anne med hennes katolska uppfostran.
– Vi har ändå fått tjugo lyckliga år, sa hon.
Tjugo år! Men resten av livet då? Skulle han leva utan att … nej, det klarade han inte av. Med öppna ögon gick han in i förhållandet med Angela Thurber. Hon hade varit ung, vacker, uppfriskande och orädd. Inte alls som flickorna på Maxwells eller Golden Room, där han alltid haft en känsla av att de skrattade bakom hans rygg. Angela hade fått honom att kvickna till och börja tänka på sitt yttre. Han blev en sprätt, höll igen på mat, sprit och cigarrer, plågade sin arma kropp för att få den ung igen – och så gav hon sig iväg utan förvarning.
Om hon bara inte hade öppnat kassaskåpet. Hälften av papperen var oväsentliga, sådant som fanns i kopior lite varstans, men inte mappen som revisor Lake sammanställt. Där fanns allt – hemliga uppgörelser, penningsummor, namn, adresser, planer för framtiden, företagsövertaganden. Plus 16.000 dollar. Pengarna kunde han mista, men inte Lakes mapp. Han måste få tag i miss B. innan det var för sent. Tack och lov att Lester Poirette inte var som de andra slöfockar han lejt. Den svartmuskige lille fransmannen gjorde nytta, och det behövdes.
Poirette skulle finna den vackra slynan och ta ifrån henne papperen, sedan kunde Milton Brady slappna av igen.
*
Clay Allison torkade svetten ur pannan med baksidan av handen, tryckte på sig hatten igen och bet ihop om den långa, svarta cigarren. Hans följeslagare tog några djupa klunkar ur sin vattenflaska och sa:
– Det börjar bli dags för en paus. Hästarna behöver dricka och vila.
Allison nickade och såg sig omkring. Slätten låg rödbränd och öde framför dem, men bortom den närmaste bergskedjan skulle Rio Grande flyta fram. Så här års var floden trög och sävlig, men vattnet gav ändå liv åt trakten runtomkring. De lämnade landsvägen och hästarna klättrade ovilligt uppför en brant sluttning in i ett pass där luften vibrerade av hetta.
– Helvetets förgård, muttrade Sid Van Horn ilsket. Hur folk vill bo i New Mexico är mer än jag begriper.
Allison log. Både han och Van Horn var födda i staten och återkom så ofta de hade möjlighet. Hästarna vädrade vatten och stretade ivrigt över klipporna i Glitter Creeks uttorkade flodfåra, fnös otåligt och bakom nästa kulle dök Rio Grande upp, som ett glittrande pärlband i det snusbruna.
Hästarna vadade ut i floden, doppade mulen i vattnet och drack. Den kortväxte Van Horn gled ur sadeln, hängde upp revolverbältet över sadelhornet och föll med ett plaskande raklång på rygg. Han frustade belåtet när han reste sig, sprutade en stråle vatten och pekade mot andra stranden. Allison såg det samtidigt – en kvinna i röd, fladdrande klänning red i vild galopp förföljd av en blåklädd, mager karl.
Han tog in på henne, och mitt för Allison och Van Horn slet mannen kvinnan i rött ur sadeln och vräkte henne omilt ner på marken. Hon klöste efter hans ögon, men hennes händer låstes och mannen hamnade överst.
– Vad väntar vi på? hojtade Van Horn och krånglade sig upp på sin häst.
Clay Allison var redan på väg. Han satte hälarna i hästens sidor och jagade ut den på djupare vatten. Vinden förde med sig ljudet av kvinnans skrik.
När hästen började simma drog Allison sin Winchester ur sadelhölstret, siktade omsorgsfullt och tryckte av. Kulan slog upp en sandvirvel bara någon halvmeter från den blåklädde mannens vänstra armbåge. Han kom blixtsnabbt på fötter, vred på huvudet och stirrade mot de två ryttarna.
Kvinnan passade på att krypa åt sidan. Hon snubblade upp på fötter och började springa, men mannen var snabbt ikapp henne. Med ett rått grepp i håret tvingade han kvinnan med sig mot hästarna.
– Vi hinner inte, grymtade Van Horn bakom Allison.
Då fick Allisons häst botten under hovarna. Han manade på djuret, lutade sig framåt i sadeln och höll blicken oavvänt riktad mot paret. Kvinnan sjönk plötsligt ihop, men den magre mannen tycktes ha oanade kroppskrafter och lyfte snabbt upp henne på sin häst När Allison dundrade upp på stranden var den blåklädde på väg bort.
Allison sköt igen, för säkerhets skull vid sidan av mannen för att inte riskera att träffa fången. Ryttaren ignorerade eldgivningen, kanske var han säker på att förföljarna inte kunde ta ordentligt sikte utan att hålla igen sina riddjur. Van Horn red upp vid sidan av Allison. Hans genomvåta hår klibbade vid den runda hjässan och ögonen flammade. När det gällde kvinnor var Van Horn en riddersman:
– Han kommer inte undan! hojtade Van Horn upphetsat.
Men både hans egen och Allisons häst var utmattade efter en lång ritt i New Mexicos stekande sommarhetta. Trots att den blåkläddes häst bar dubbel börda tog de inte in en meter, och bortom några kullar var paret som bortsopat av vinden. De följde spåret i sanden, men efter en halvtimme var till och med Clay Allison tvungen att erkänna att de hade misslyckats.
– Han är på väg söderut, sa Van Horn misslynt.
– Och vi ska västerut, påpekade Allison. De väntar på oss i Apache Wells.
– Låt dem vänta, svarade Van Horn. Bröllopet kommer att vara i minst en vecka. Vid det laget vet ingen om vi varit där eller inte.
Allison nickade. Det mystiska paret intresserade honom. Han hade inte kunnat se kvinnans ansikte tvärs över den breda floden, men han kände ända på sig att hon var både ung och vacker. Hennes vilda kamp för att bli fri hade tytt på desperation och skräck. Mannen hade handlat brutalt och effektivt. Det rörde sig inte om något äktenskapligt litet gräl, så mycket kunde Allison bedöma. Mannen hade bestämt sig för att ta hand om kvinnan och gjorde det utan att tveka, även då han blev oväntat angripen.
Van Horn tog hand om kvinnans kvarlämnade häst och de följde spåret söderut. Mot Albuquerque.
*
Skymningen föll och de hade förlorat spåret helt. Ryttaren hade styrt sin häst upp på den torra, hårdtrampade landsvägen. Sid Van Horn vägrade i det längsta inse att de blivit lurade, men vid vägskälet mot Ashton, Cremlin Ridge och Hoover förstod även han att fortsatt förföljande var meningslöst.
– Det är bara nio kilometer till Albuquerque, sa Allison. Lika bra att vi fortsätter dit.
Van Horn svor högt och länge. Han tände en av Allisons cigarrer, och de red vidare under tystnad. Solen sjönk men det var fortfarande kvavt, och inte en vindpust rörde sig.
Allison sneglade på sin vän. Det var en märklig man. Hans far hade varit mycket förmögen och angelägen om att sätta Sid i de bästa skolor som fanns att få för pengar. Sonen gjorde nog sitt bästa för att motsvara faderns högt ställda förväntningar, men Harvard blev för mycket för honom. Hemma i Taos hade han umgåtts med vanligt folks barn – vid universitetet var han tvungen att ta avstånd från enklare folk, det vill säga människor som inte tjänade mycket pengar. Sid hatade sina studiekamrater och hade ingenting emot ett litet uppfriskande slagsmål då och då. Han var kortväxt och satt, och många inbillade sig att »Byfånen från Taos» inte hade mycket att sätta emot.
Tre sönderslagna krogar senare blev Sid Van Horn utsparkad från Harvard med ett misshandelsåtal hängande över sig. Domaren var en ärlig själ och kunde inte förstå hur tre storväxta ynglingar kunde ha blivit sönderslagna samtidigt av en enda man och frikände Sid helt.
Allison träffade honom på Aurora, en nyöppnad spelkrog i New Orleans dekorerad med kopior av antika statyer och med värdinnor klädda i fornromerska korta togor och ingenting annat. Atmosfären var otidsenligt frimodig, nätterna långa och dagarna korta. Som yrkesspelare hade Allison inga problem att försörja sig. Sid däremot gjorde slut på sitt underhåll på en vecka och var snart svårt skuldsatt. Han levde som om varje dag var den sista, och var liksom Allison mycket populär bland damerna.
Men till slut gick han för långt. När en äkta man överraskade honom tillsammans med en ung, vacker hustru flydde inte Sid Van Horn, som vem som helst borde ha gjort, i stället gav han den ålderstigne affärsmannen ett kok stryk, och fru Fortuna höll inte längre ett vakande öga över honom. David Oxford vaknade aldrig upp ur sin medvetslöshet, och Sid tvingades fly.
De höll kontakten, men den bröts då en federal sheriff med hjälp av ett manstarkt uppbåd lyckades överraska och avväpna Sid. Efter tre års straffarbete släpptes han i förtid med hjälp av frikostiga mutor från fadern.
Ett tafatt försök att fösa in sonen på den rätta vägen ledde till att Sid fick ögonen på alldeles för mycket pengar. Han länsade sin fars kassaskåp, tog med sig kamrerens unga dotter och levde livets glada dagar i Mexico tills pengarna tog slut. Nu var han tillbaka i New Mexico, men bara för att bevista en väns bröllop.
De lämnade de tre hästarna i ett hyrstall i Albuquerques utkanter och letade sig dammiga och trötta in mot centrum. Mörkret hade fallit och ljus började tändas i fönstren.
– Känner du till stan? undrade Van Horn.
– Inte särskilt väl, erkände Allison. Jag har varit här på genomresa, men det var länge sedan.
– Vi behöver ett bad och någonting att äta, tyckte Van Horn. Men först skulle jag vilja svepa några sejdlar svalt öl.
– Ett gott förslag.
De vek in på en smal tvärgata, granskade en träskylt med namnet »Vinegar Sam» och bestämde sig för att gå in. Lokalen var trång och rökig. Ett tjugotal män satt vid små bord för fyra, och ungefär lika många stod vid den långa, repade bardisken och drack och pratade. Tre ganska illa medfarna barflickor försökte få männen att dricka mer och kanske köpa deras tjänster men hade ingen större lycka.
Van Horn rynkade pannan och ville vända om, men plötsligt hejdade han sig. Vid bardisken närmast fönstret mot gränden stod en blåklädd man och drack girigt. Två tömda whiskyglas plockades just undan av den fete, flintskallige bartendern. När mannen vände sig ut mot lokalen såg också Clay Allison de blodröda risporna efter naglar längs kinden.
– Det är han, väste Van Horn. För helvete, Clay, vi har hittat honom.
– Ta det lugnt, Sid.
– Jag tänker prata med honom.
– Sid, jag …
Sid Van Horn gjorde sig fri, tog två steg framåt och ropade:
– Du där vid disken! Just du, ja. Jag vill tala med dig.
Mannen hade redan upptäckt dem i spegeln bakom bartenderns breda ryggtavla. Allison vrålade en varning när mannen snadde runt, men det var för sent. Van Horn hann aldrig dra sin revolver innan han träffades i axeln av en kula.