---

Duane Porter tystnade och såg på Reeves.

– Och den där rövarhistorien vill du att jag ska tro på? sa vakten hånfullt. Att du var hos en hora, medan någon annan mördade i ditt namn? För vad? Det fanns inga pengar att hämta hos familjen Benson, Porter. Din historia håller inte.

Porter bet ihop tänderna och såg bort. Det hade varit idiotiskt att berätta för den här fårskallen, men han hade inte talat med någon på veckor. Var fan höll Kirby hus? Han hade lovat att komma med whisky. Spriten skulle hjälpa Porter att hålla ut. Bara en natt till, sedan fick han ro. Rastlösheten skulle inte längre plåga honom genom evighetslånga nätter med ältande av minnen som han ville glömma. En enda natt till.

– Och den där horan, sa Reeves med ett grin. Du säger att hon var kär i dig. Att hon inte ens tog betalt, och att du tillbringade hela natten med henne. Ingen har ens hört talas om din väninna, Porter. Oss emellan, kan du inte berätta sanningen nu när det ändå är för sent?

För sent?

Porter svalde och tog en djup klunk vatten. För sent? Det är aldrig för sent. Så länge det finns liv finns det hopp. Begriper du inte det, din fähund?

Reeves drog eld på en tändsticka mot sin stövelklack och förde lågan till sin korta cigarrstump. För ett kort ögonblick lämnade han fången med blicken, ett enda litet ögonblick. Han hörde det klirrande ljudet då vattenflaskan splittrades mot Porters brits, kanske förstod han instinktivt vad som hänt, men han hade ingen chans. Inte mot det blixtsnabba angreppet från en desperat man som inte hade någonting att förlora.

Den söndertrasade flaskhalsen stöttes fram mot Reeves hals, slet av senor och ådror och förvandlade ett rop på hjälp till ett kvävt rosslande. Porter högg till igen, använde det primitiva vapnet som en kniv och upptäckte till sin förvåning hur det rakknivsvassa glaset skar upp mannens kind ända in till benet. Porter backade skräckslagen åt sidan, när vakten med den sista resten av sitt slocknande medvetande drog revolvern.

De blodsprängda, bruna ögonen var vitt uppspärrade, och Reeves stapplade framåt med blodet forsande ur sina sår. Vapnet vändes mot fången, som stod tryckt mot den smutsgrå inre väggen och skakade på huvudet, medan han rabblade en ohörbar bön om nåd.

Den tunge vaktmannen stupade, kroppen ryckte till och revolvern föll ur handen framför Porters nakna, smutsiga fötter. Han tog Colten utan att tänka på det, klev över den döda kroppen och spanade ut i korridoren. Den låg tom och öde. Det var middagstid i fängelset – av en ren slump hade Duane Porter råkat välja den enda tid på dygnet till flykt då korridorerna var helt obevakade.

Han passerade cellerna genom att huka sig ner under titthålen för att inte bli upptäckt. Det var fyrtio meter till den massiva ståldörren ovanför spiraltrappan. Om han bara nådde dit. Hjärtat bultade så snabbt att Porter var tvungen att stanna och hämta andan. Han lyssnade efter ljud, men allt som hördes var fångarnas gastande till varandra. Det var länge sedan Porter ens hört dessa ljud. De hade på något underligt sätt blivit till en naturlig del i hans liv, lika naturlig som kvarnens dån när han växte upp.

Dörren stod på glänt.

Porter andades snörvlande när han steg ut på den svala avsatsen ovanför spiraltrappan ner till cellblock ett, två och tre. Han var tvungen att släppa flaskhalsen för att kunna gripa om ledstången och ryckte till vid det klirrande ljudet då glaset splittrades mot golvet.

Plötsligt hörde han klampande steg. Det var Kirby som var på väg upp. Mannen nynnade sin vana trogen för sig själv. Ledstången vibrerade lätt i Porters hand, och han retirerade upp till avsatsen och backade utom synhåll. Colten skakade så häftigt att han var tvungen att hålla i kolven med båda händerna.

Skjuter jag vaknar hela fängelset, tänkte Porter.

Så dök Jake Kirby upp med en halvfylld whiskybutelj i handen.

---

Clay Allison satte sig upp med ett ryck. Han visste inte vad som väckt honom, inte till att börja med. Först då han hörde skratt och röster förstod han. Kvinnoröster. De badade i floden inte långt ifrån hans lägerplats.

Solen var på väg ner, men ännu var det inte riktigt mörkt. Allison hölstrade sin Barnum Jubilee-45 W.G., som automatiskt hamnat i hans hand. Med ett småleende reste han sig och smög i riktning mot plaskandet och rösterna.

De var tre stycken, en blond och två mörka, unga kvinnor med vita, vackra kroppar och gungande bröst. Den blonda, som var längre och något kraftigare, skvätte skrattande vatten på de andra och höll för ansiktet då dessa i en gemensam attack plaskade sig ända fram till henne.

White hade berättat att Gillette hade tre döttrar.

Allison avvaktade. Flickornas nakenhet påminde honom högst påtagligt om att det var länge sedan han varit tillsammans med en kvinna. Då blondinen klättrade upp på den motsatta flodbanken och leende lade armarna bakom nacken konstaterade Allison förvånat att hennes kraftiga könsbuske var blånande svart och yvig. Synbilden förstärkte hans längtan, och med en grimas vände sig Allison bort. Han hade haft alldeles för många kvinnor i sitt liv för att behöva gripas av detta skolpojksaktiga beteende.

Det tog honom bara några minuter att återvända till lägret och sadla hästen. Några hundra meter nedströms fanns ett vadställe, och när Allison red upp på körvägen mötte han flickorna, alla tre klädda i svepande vida klänningar, med skorna i handen och håret vått efter badet. De tvärstannade och tystnade.

– Ursäkta mig, sa Allison och gjorde en gest mot brättet till sin lågkulliga, svarta hatt. Känner någon av damerna möjligen till mr Jacques Gillette?

De såg på varandra och började skratta. Blondinen hade fantastiska bröst under sin ljusa, blå sommarklänning. Ögonen var intensivt bruna och de vek inte undan när Allison koncentrerade sin uppmärksamhet på henne.

– Jacques Gillette är vår far, sa hon lugnt. Vad vill ni honom?

– Tala om ett arbete.

– Han är farmare numera, sa den mörka till höger, en smalhöftad flicka med sneda ögon och breda kindknotor.

– Inte kock?

– Vem är ni? sa den blonda.

Allison presenterade sig som direktör för Belvedere Plaza, och upplysningen tycktes imponera på flickorna. De viskade sinsemellan och den blonda förde ordet:

– Ni ska få tala med honom, sa hon allvarligt. Men jag kan redan nu säga att ni får ett nej till svar. Far har suvrit att aldrig mer sätta sin fot i ett restaurangkök.

»var beredd på att han kommer att ställa till besvär», hade White sagt. »Men bara lönen är den rätta kommer Gilette att ge med sig. Han har alltid varit girig.» Allison hade inte frågat hur det kom sig att White kände till fransmannen.

---

Jake Kirby blev så överraskad av Porters uppdykande att han tappade whiskyflaskan. Den krossades mot ett trappsteg, och spriten rann ut över trappan och droppade ner på avsatsen under.

– Jag vill inte döda dig, snyftade Porter hest.

– Rör inte avtryckaren, för guds skull!

– Jag vill inte döda dig. Jag är ingen mördare.

– Porter, var förnuftig nu. Vad har du gjort med Reeves?

Porter tog två steg närmare. Svetten rann ner i ögonen och sved som eld. Förblindad tyckte han att Kirby försökte fly utför trappan. Svärande kastade sig Porter framåt, sparkade ut med foten och träffade vakten under hakan. Kirby föll baklänges, slog nacken hårt i ett trappsteg och voltade ner på golvet. Han reste sig inte. Porter siktade på honom hela tiden, medan han på skälvande ben gick utför trappan steg för steg.

Han var rädd, ännu räddare nu än när han hade stått framför juryn och hört dem uttala sin enhälliga dödsdom. Det här var mer påtagligt. Han hade dödat två människor, två oskyldiga vakter som aldrig hade behandlat honom illa. Detta var vansinne, men han hade inte haft något val. Självbevarelsedriften fick Porter att släpa den slappa kroppen in i ett prång bakom spiraltrappan, där den inte skulle bli upptäckt omedelbart.

Men hur skulle han ta sig ut?

Millerman Jail var ett nytt fängelse, byggt efter de senaste säkerhetsreglerna som man kände till. Här förvarades bara svåra brottslingar – mördare, våldtäktsmän, stråtrövare och liknande. Av etthundranittiosex fångar var sextiosex dömda till döden. I genomsnitt en gång i veckan blev en fånge hängd i Millerman Jail.

Men som i alla andra fängelser var säkerheten beroende på personalens vaksamhet. De första två åren hade vaktstyrkan varit på alerten, till stor del därför att fängelsechefen Forsterman titt och tätt drog i gång omfattande övningar och exercispass. Men det var innan Forsterman blev fet och lat och ointresserad av sin reträttpost. Innan han insåg att utnämningen till chef för Nordamerikas modernaste fängelse enbart syftade till att få honom ur vägen för alla reportrar, som ville veta vad Samson Forsterman haft för sig med de två unga pojkarna i huset vid Delaware Road i Washington.

Nu skötte sig vakterna mer eller mindre på egen hand. Tre vaktchefer avlöste varandra i åttatimmarspass. De hade var och en femtiofyra underlydande till sin hjälp förutom personal i kök, tvättinrättning och stall. Denna kväll fanns fortfarande en vaktchef och tjugotvå bevakningsmän inom murarna. Duane Porter visste inte var de befann sig, lika lite som han kände till vägen ut.

Men han tänkte ändå försöka sig på det omöjliga, att rymma från Millerman Jail. De hade dömt honom för mord som han inte begått, men om han blev fast nu var han ändå skyldig. Den vetskapen gjorde Duane Porter till en livsfarlig man.