Saga Egmont
Britta och Silver far en chans
Britta och Silver far en chans © 1968 Lisbeth Pahnke
© 2016 SAGA Egmont, an imprint of Lindhardt og Ringhof A/S Copenhagen
All rights reserved
ISBN: 9788711520680
1. Ebook-Auflage, 2016
Format: EPUB 3.0
SAGA Egmont www.saga-books.com – a part of Egmont, www.egmont.com
Klipp klapp, klipp klapp – det ekade mellan stenhusen, då Silver med ivriga steg skrittade fram längs den asfalterade gatan i utkanten av stan. Jag drog ur fötterna ur stigbyglarna och satte mig på latmansvis med benen framför vulstren. Det var en skön eftermiddag med lagom solsken och milda vindar. Ganska lugnt för att vara lördag, tänkte jag och böjde mig fram för att klappa min ponny på halsen. Jag var glad över att det inte kom så många bilar. Silver var bara en unghäst och inte särskilt trafiksäker. Vi var på väg till ridhuset, och när vi närmade oss den gamla något förfallna byggnaden, började Silver förväntansfullt takta.
”Okej, pojken, du får som du vill!” småskrattade jag och styrde upp på trottoaren, som var mjuk och sandig. Silver sträckte villigt ut sina ponnyben i trav, den långa grå manen fladdrade och jag visste att svansen stod som en ljus plym efter honom. Jag tänkte på skolan som skulle sluta nästa vecka och sommaren som jag hade framför mig. Hela långa sommaren – och en ponny som Silver! Han böjde så vackert på nacken när vi travade över ridhusplanen, och jag kände en snabb ilning av lycka vid tanken på att han var min.
Farbror Magnus hade nybörjarlektion när vi kom. Jag red in och gjorde halt med Silver i mitten av ridhuset.
”Sitt rak i ryggen, Kristina, luta dig inte så mycket framåt… sparka på Pricken, han går där och sover … ner med hälarna, Thomas, och dra inte tillbaka skänklarna när du travar… sänk händerna, du på Rex …”
Det var mest småflickor som red, bara en enda pojke fanns med i gruppen. Röd av ansträngning skumpade han sig fram i sadeln på Mister, det hela såg lite vingligt ut, han hade nog inte ridit så många gånger förr. Ungarna satt där och höll i sig i sadlarna eller i hästarnas manar, medan tyglarna hängde ganska långa. Det hördes ett dovt tramp-tramp i sågspånet, när ridskolekamparna beskedligt travade runt i manegen i gamla invanda spår. Sadlarna knarrade, här och där hängde en stigbygel och dinglade, då och då hördes ett frustande från någon häst eller ett skratt från läktaren. Annars var det tyst och rofyllt, som det brukade vara på farbror Magnus lektioner. Silver stod som en klippa där i mitten och följde hästarna med blicken, och jag lyssnade till farbror Magnus kommandon och kom ihåg hur det var, när jag själv tog mina allra första lektioner. Det var flera år sedan nu, och visst kändes det som om det var evigheter tillbaka, men jag kunde ändå minnas den första gången. Jag hade kommit tillsammans med en kamrat, som naturligtvis hade ridit flera gånger tidigare, och som stolt pekade ut hästarna för mig.
”Den där stora svarta är Rex”, hade hon sagt. ”Honom ska du akta dig för, för han är så slö och tråkig. Och den där fuxen heter Mister, och han tar så långa, stötiga steg, honom är det inga nybörjare som gillar … ”
Och nybörjaren, dvs. jag, hade tittat på hästar och ryttare med stora ögon och undrat om jag nånsin skulle kunna lära mig namnen på alla hästarna och kunna uttala mig med en sådan säkerhet i fråga om varje hästs goda och dåliga egenskaper.
Så hade hästarna fått galoppera, och jag fäste genast mina avundsjuka blickar på en fräknig rödhårig flicka med piggt guppande hästsvans. Hon var klädd i en mörkgrön figursydd ridjacka, och för mig var det höjden av elegans, och jag visste att om jag så red i hundra år så skulle jag aldrig ta mig så bra ut till häst som hon gjorde.
Men snart nog fann jag att ridning var något helt annat än att bara ta sig bra ut till häst. Det viktigaste för mig blev att träffa kamraterna, att sitta där och prata häst i väntan på sin tur, att få rida sin favorithäst varje vecka … Visserligen var ridhuset gammalt och skraltigt och inte riktigt tätt när det regnade, men man trivdes där, trivdes med dess speciella atmosfär. Och nu var jag där med min egen ponny!
”Sakta a-av! Skritta hästarna på långa tyglar!”
Hästar och ungar pustade ut och farbror Magnus kom fram till mig.
”Goddag Britta!” sa han med sin lite barska röst och kliade Silver på mulen. Silver drog upp överläppen och gjorde världens grimas åt honom.
”Din lilla rackare!” sa farbror Magnus och log.
”Men Silver då!” sa jag milt förebrående, ”hur uppför du dig egentligen?”
”Har du lust att rida med på lektion nästa halvtimme?” frågade farbror Magnus och såg vänligt på mig.
”Med Silver?” frågade jag dumt.
”Ja, naturligtvis. Det är bara nyttigt för honom att gå på fyrkantspåret en stund.”
”Hemskt gärna! Men … jag hoppas att vi inte kommer att förstöra för dom andra. Han kan ju inte så mycket än. Han kan ju praktiskt taget bara gå fram för skänklarna och stanna vid förhållning … ”
”Det räcker vid hans ålder, flicka lilla!” Farbror Magnus tittade på mig med glimten i ögat. ”Det är bara bra att du skyndar långsamt.”
Just då kom Lasse instövlande i ridhuset med långa kliv. Jag gillade Lasse, han var kul och bussig och dessutom red han jättebra.
”Nejmen hej, är du här?” Han såg så förvånad ut när han såg mig att jag måste skratta.
”Ja, vad är det för konstigt med det, då?” frågade jag.
”Jag trodde inte du vågade dig ut i trafiken med den där”, sa Lasse och räddade sig skrattande undan, när Silver energiskt började klia huvudet mot hans skinnjacka.
”Det är inte så farligt”, sa jag. ”Visserligen hoppar han upp på trottoaren rätt som det är eller flyger i luften, om det råkar skramla förbi en moped, men vi har klarat oss hittills. Han vänjer sig väl. Inte blir han trafiksäkrare om vi gömmer oss i skogen jämt. Du, vill du höra något mysigt? Farbror Magnus har just lovat mig att få rida med på nästa lektion!”
”Kul! Det är bara bra för honom att få gå bland andra hästar.”
”Ja, jag har ridit här ett par gånger förr tillsammans med andra hästar, men aldrig på lektion. Det kommer att bli kul.”
Lasse tittade på klockan. ”Den här lektionen borde vara slut nu”, sa han. ”Jag ska ut på banan och hoppa lite med Mister. Måste träna för tävlingarna, du vet.”
”Vadå? Vilka tävlingar?” Jag var som ett levande frågetecken.
”För sjutton, vet du inte om det? Klubben är inbjuden till laghoppningar i Norr åker nästa månad, och jag ska tävla med Mister.”
”Va’ spännande! Vilka fler ska vara med?”
”Jag vet inte så noga. Det blir i alla fall två lag med fyra ryttare i varje. Ett lag är för er som är sexton eller under, och så är det det som Gunnel och jag är med i, och sen blir det en individuell klass med proffs som farbror Magnus och dom andra stjärnorna … ”
”Vi vänder upp på medellinjen och gör halt!” kommenderade farbror Magnus, och lektionen var över. Lasse gick och hämtade Mister.
”Du kan väl komma ut ett tag, när du har ridit klart”, sa han till mig medan han ordnade stiglädren, och så tog han tyglarna och red iväg.
Alla hästarna stod nu uppradade i mitten och väntade på sina nya ryttare. En massa ungar strömmade in i manegen från alla håll och kanter, några skulle rida och klämde på sina enkronor i en varm näve, och andra tog tillfället i akt och smusslade åt sina älsklingshästar en morot och ett par brödbitar. Jag fann mig plötsligt omgiven av en skara småflickor med lysande ögon.
”Är det din häst, vad lycklig du är … ”
”Är det kul att ha egen häst och få rida så mycket man vill?”
”Vicken snygg ponny, du visst är det snyggt med skimlar, det är en Welsh-ponny, va?”
”Är han snäll att rida på? Hur länge har du haft han?”
Det fanns inget slut på frågorna. Jag skrattade och försökte svara så gott jag kunde.
”Jag har haft ’han’ sen förra sommaren”, sa jag, ”och då var han himla vild och bråkig, men sedan jag började rida på honom har han blivit mycket snällare.”
Jag satt och tänkte på vad Lasse hade sagt om tävlingarna. Om jag ändå hade kunnat vara med på Silver! Nästa månad, hade Lasse sagt. Man skulle hinna träna … Men nej, jag hade ju knappt hoppat nånting med Silver, bara ett dike då och då, och nån trädstam här och där som råkat ligga i vägen. Nej, det var nog inte att tänka på.
”Alla som inte ska rida försvinner upp på läktaren!”
Ungarna gav Silver en sista klapp och försvann lydigt, och vi andra red ut på spåret. Det kändes högtidligt att skritta runt i ridhuset bland de andra hästarna. Silver tuggade på bettet och böjde vackert på nacken. Framför mig hade jag Menuette, ett graciöst brunt sto. Hon la öronen bakåt och grinade illa åt Silver, och jag aktade mig för att rida för nära henne. Jag brukade rida Menuette ibland. Jag gillade henne, hon var inte som en vanlig ridskolehäst, utan väldigt känslig. Farbror Magnus brukade säga att hon hade nerverna på utsidan, och ibland kunde hon vara lite väl hispig.
”Kom fram i kort trav, sitt ner!” kommenderade farbror Magnus. ”Du kan rida lätt på Silver, sitt ner bara en kort stund då och då, unghästars ryggar ska man vara rädd om!”
Vi travade och Silver pinnade på för det han var värd för att hänga med de stora hästarna. Men de travade på sitt vanliga lunkiga ridskoletempo, och jag fick göra en volt med Silver då och då, så att han inte skulle komma för nära Menuette. Jag ville inte ta gålusten ur honom genom ideliga förhållningar.
Farbror Magnus stod i mitten och myste. ”Han går jäkla trevligt den där”, sa han uppskattande. Jag kände hur jag blev röd av glädje. När farbror Magnus sa nånting så visste man att han menade det också.
Halvtimmen gick bara alltför fort, men när den var över måste jag erkänna att jag var ganska trött. Det var mycket jobbigare att rida Silver än en vanlig ridskolehäst. På unghästars vis försökte han streta emot, när jag ville ställa honom inåt i hörnen, han sköt ut bogen och genade. Men jag arbetade ihärdigt med honom, och ibland glömde han liksom bort sig och böjde sig villigt efter spåret.
”Han behöver mycket arbete”, sa farbror Magnus, ”men det är i alla fall en god början.”
Jag bestämde för mig själv att jag skulle kämpa för att göra Silver till en så bra ridhäst som möjligt. Varm och svettig efter lektionen satt jag av en stund och lättade på sadelgjorden. Farbror Magnus tog emot betalning och delade ut hästar åt nästa gäng, och när det blivit någorlunda lugnt igen, kom han fram till mig och sa, rakt på sak som alltid: ”Ja, som du hörde av Lasse så blir det hopptävlingar i Norråker nästa månad … ”
Jag kände hur hjärtat började bulta, för jag förstod nästan vad han skulle säga härnäst.
” … och jag håller på att ta ut lagen nu. Lag nummer två är redan klart. I lag nummer ett hade jag tänkt mig att Fia-Lisa, Menuette, Mister och Fuxen skulle vara med. Helena rider naturligtvis Fia-Lisa.”
Han gjorde en kort paus. Sedan sa han: ”Jag vill att du rider Menuette.”
”Hjälp!” sa jag. ”Klarar jag av det? Jag har aldrig tävlat henne förr.”
”Jag vet det”, sa farbror Magnus. ”Nästa vecka slutar ju ridskolan, och vi ska släppa hästarna på bete i hagarna utanför stallet i Backa. Jag hade tänkt att vi skulle kunna träna därute en gång i veckan fram till tävlingarna. Då får du ju en chans att känna dig för. Första träningen blir på fredag klockan fem. Kan du komma då?”
Jag tänkte snabbt. Skolan slutade på onsdag. Så vitt jag visste hade jag inget särskilt för mig på fredagen.
”Ja, det kan jag säkert!” sa jag och försökte låta som vanligt. Jag kände på mig att jag hade ett stort fånigt leende över hela ansiktet.
Farbror Magnus log förstående. ”Ut med dig nu och titta på när Lasse träningshoppar!” sa han vänligt. ”Jag antar att du har ett och annat att prata med honom om … ”